Nattsvart till hoppfullhet

Destination Göteborg, Bålstad, Kalmar och Rom. Det är har varit och är landslagsläger lite varstans i både Sverige och Europa. Med olika saker på spel. Men olika målsättningar i sikte. Likväl – alla vill göra samma sak. I kväll startar ett EM ett år uppskjutet med hoppfullhet att vi snart är på andra sidan.

Sverige har slagit Finland och Sverige har slagit Armenien.
Samtidigt som ett annat Sverige uddamålsvunnit mot Norge.
Där ett tredje också tog en seger över Finland och därefter mot Luxemburg.
Senast ett fjärde som spelade 2–2 mot Frankrikes U23-dito.

Medan EM-aparaturen tuffar igång över Europa har Svensk fotboll redan brakat igång.
På den allra lägsta nivån, genom otacksamma långa bortaresor via divisioner under eliten och hela vägen upp till landslagen.

Vi behöver inte använda några krigsmetaforer om tvåfrontskrig – ett lag samlas inför EM. Ett annat laddar upp inför OS. Det finns såklart möjligheter att nå långt.
Det till och med känns som att det faktiskt kan gå vägen.
Det där naiva och lite dumdristiga “om vi har lite tur och alla solsystem bara ligger i rätt linje så är det medaljchans”.

För 29 år sedan fick Danmark en gratisplats efter att inbördeskriget i Jugoslavien brutit ut.
Visst längtar man lite efter en sådan historia igen.
Efter ett überdestruktivt Grekland som vände upp och ner på alla oddssättare 2004.

Eller ja, om man ska vara bortskämd och önska något roligare än Angelos Charisteas gäng i Portugal.

Samtidigt.
Den fortsatta mellanmjölks-intensiteten och ett försök att hitta någonting som får det att brinna till av längtan på riktigt.
Precis som att varje spelare har sin grej eller sitt sätt att ladda upp inför en match och hitta in i densamma.
På samma sätt behöver supportrarna sina rutiner och uppladdningar.

Turiket står som hemmalag mot Italien på Olympiastadion i Rom.
Så mycket hemmalag det nu går.
Det om något är en sak att pumpa upp 1000% adrenalin för de turkiska spelarna. Att fälla giganten i deras huvudstad och plockar tre poäng i en premiär – det finns betydligt sämre saker att motivera sig med när ett års fotbollsväntan äntligen ska få utlopp.

Ett Italien som inte fanns med i VM i Ryssland och ska ge en mästerskapstörstande publik vad de vill ha.
Jag tror alla med azurri-blå hjärtan räknar med att deras landslag ska gå långt och att allting dessförinnan inte är tillräckligt bra.

Det krävs en premiär och det krävs en antändning som får allt det här att ticka igång på riktigt. Med timmarna kvar så kommer det uppskjutna 2020-mästerskapet att på börjas, fortskrida och också avslutas.
Ändå finns det några gnutta procent som säger att det kommer gå åt helvete i alla fall.

För ett år sedan var det en nattsvart försommar.
De mörka molen har skingrats i takt med att vaccinationsantalet ökar och IVA-patienterna minskar.

Att fotbollen öppnar upp är ett tecken på att vi kanske vågar hoppas på att vi faktiskt är på väg ut ur den här helvetespandemin.