Kan det bli lite lugn nu då?

En drömstart och ett tidigt ledningsmål som sa att det gick lite väl lätt. Det behövdes både ett och två VAR-beslut innan svenskorna kunde släppa ner axlarna och känna någonting som åtminstone snuddade vid lugn. Men vi återkommer alltid till den där eviga klyschan – det är viktigare att göra någonting med bollen än att ha den.

Peter Gerhardsson hade sagt att Sverige skulle spela sitt spel. Den offensiva fotboll med höga erövringar som tagit dem till kvartsfinalen.
En vunnen hörna.
En andraboll och Magdalena Eriksson som smugit sig kvar i straffområdet.
En sådan nickduell hon inte förlorar – inte efter att ha fått sina minuter. Inte efter att hon spelat sig tillbaka och hittat sig själv efter en tunga starten mot Australien.

Men sedan var det som att Sverige växlade ner.
Gick på halvfart.
Det går knappt att göra i Algarve cup.
Än mindre i en OS-kvartsfinal mot ett ettrigt och passningsskickligt Japan.

Japan skapade ingenting men gjorde mål och det är en ekvation som egentligen borde vara ologisk men kändes sådär logisk som det kan göra i en fotbollsmatch.
Sverige bjöd in Japan och Japan dansade grant in, utnyttjade snabbheten på ytterkanten och kvitterade mot ett – ja, faktiskt – tafatt försvarsspel.

I den här turneringen har Sverige varit som bäst när de hittat passningar centralt, via Caroline Seger upp till en felvänd (eller ännu bättre rättvänd) Kosovare Asllani.
Det självförtroendet verkade den asiatiska tyfonen tagit med sig ut från Saitama.
Nu passerade de längre bollarna mittfältet mot tre forwards som inte fick någonting uträttat och när bollen kom tillbaka var det svenska laget så pass utdraget att japanskorna inte hade några problem med att vandra in i de farliga ytorna.

Japan trodde på en vändning.
Sverige var rädda att den skulle komma.

Ytterligare ett japanskt instick och en mexikansk domare som blåste för straff. En straff som såg klar ut i förstaläget men som VAR-bedömdes annorlunda.
Amanda Ilestedt undrade var som försiggick och när Lucila Venegas dragit TV-symbolen med fingrarna och förkunnat att det inte alls var någon foul fick Sverige en andra chans.

Ett liv borta. Två liv kvar.

En situation som borde ruskat om Sverige.
En situation som sa: “nu är det dags att steppa upp innan det är för sent.”

Men vi har samtidigt lärt oss att Sverige vinner fotbollsmatcher och gör mål när det behövs.
Precis när det känns som att motståndaren har det där lilla extra övertaget.
Omställning i djupled, Fridolina Rolfö till Stina Blackstenius.
2-1, VAR-koll och en centimetrisk eventuell offside som ansågs vara på rätt sida.

Kan det bli lite lugn nu då?
Nä.

Japan tryckte på, sökte nya instick bakom Sveriges backlinje, skapade chanser och var inte alls berörda över att återigen vara i underläge.
Sverige hade problem med bollinnehavet, hamnade en halv irriterad sekund fel i pressen och fick träna försvarsspel.
Japan skapade ett par bra chanser. Men inte mer än så.
Vi behöver inte stirra oss blinda på bollinnehavsprocent, expected goals eller nyckelpassningar.
Vi kan istället fokusera på Sveriges effektivitet och utdelning.

Sveriges straff var lika klar som Japans var felaktig.
Nytt VAR-beslut.
Solklar hands.
Kosovare Asllani till 3-1 lika kall som en sibirisk vinter.

Två liv borta. Ett liv kvar.

Och det livet räckte.
Om än med lite väl tight marginal.

Peter Gerhardsson får beröm för sitt roterande – men att inte ha satt en backlinje med två matcher kvar av turneringen känns vågat.
Magdalena Eriksson är bättre centralt trots den nygamla positionen men det var mot USA det fungerade bäst – då var Chelsea-försvararen inte ens med på bänken.

Ett tok-revanschsuget Australien och en Tony Gustavssonsk organisation vet hur Sverige spelar.
Sam Kerr vet hur man gör mål. De vet hur man vänder omöjliga underlägen till avancemang.
Då behöver Sverige fungera defensivt.
Då behöver Gerhardsson bestämma sig.

Då kan det räcka hela vägen fram.