Tre dagar har gått sedan England stängde sitt eget Europamästerskap och tog sitt första EM-guld tillsammans med en rekordpublik på Wembley. De gick inte att stå emot – de gick inte att tystas. Den finaste och renaste fotbollen spelades inte av England, men vad spelar det för roll när 2-1-segern kan bli den hittills största språngbrädan för damfotbollen.
Jag vet inte om något landslag haft så mycket press på sig som de engelska spelarna haft under det här mästerskapet.
Från det krystade 1-0 i premiären mot Österrike, via en skitig förlängningsseger mot ett vasst Spanien till den där finalen.
Ett lag som alltid förlorat finaler mot ett lag som alltid vinner EM-guld.
Alla rekord är till för att slås.
Alla sviter är till för att brytas.
Det kändes som att det skulle bli Englands match, allting liksom talade för det. Det enda som egentligen inte talade för det var att tyskor är tyskor och att tyskor vinner finaler.
Men Tyskland hade inte över 80 000 med sig i ryggen.
Tyskland hade heller inte Alexandra Popp med sig in på planen. Och det märktes.
England kunde spela på sitt sätt utan den tyska förstapressen.
Hitta upp, tillbaka, ut. Lugnt och metodiskt.
Tyskland kom en halv sekund försent i allt. England utnyttjade det på det sättet de antagligen pratat om.
Visst märktes det att det var en final.
Den ukrainska huvuddomaren släppte mycket men blåste för mindre och var knappast favorit hos någon av lagen innan hon VAR-granskade bort en tysk straff som mycket väl kunde varit en straff.
Men när England spelar final som hemmanation blir det inga straffar emot dem.
Sarina Wiegman har tidigare visat att hon är en otroligt duktig matchcoach och när Tyskland öppnat den andra halvleken med en såväl högre som bättre press och låst in England på deras planhalva visade den nederländske förbundskapten att hon inte är rädd att göra förändringar.
Då får de heta Fran Kirby och Ellen White när det behöver justeras.
Det tog åtta minuter, sedan hade inbytte Ella Toone gjort 1-0.
Fotboll brukar sällan vara logisk men när den var som mest ologisk blev den logisk ändå.
England gjorde mål under Tysklands bästa period.
Tyskland och Lina Magull kvitterade under Englands bästa period.
Vi kan städa av Gary Linekers gamla citat nu, det där om att tyskar alltid vinner.
Nu var det Chloe Kelly som vann. Hennes England vann.
Det var Football’s Coming Home och Sweet Caroline. Det var hennes första landslagsmål.
Det var ett vittklädd dansande, studsande och euforiskt publikhav som stämde upp.
87 192 såg finalen på Wembley, över 7 000 såg matchen på Trafalgar Square i London, 17,4 miljoner tittare matchen på BBC och 5,9 miljoner såg den över streams.
Från och med nu kan ingen hävda att ingen bryr sig om damfotboll. Ingen kan säga att det inte finns några som vill sponsra eller betala för biljetter.
Wembley var slutsåld och nästintill fullsatt.
Drygt 22 miljoner såg reklamspotar och mellansnack. Pengar finns att spendera och pengar finns att tjäna.
Då pratar vi bara Storbritannien.
Det var en del snack om valet av arenor inför mästerskapet, att matcher spelades på reservarenor med för få sittplatser. Ändå var inte de matcherna slutsålda. Det handlar inte bara om ett svalt intresse för mindre nationer – det handlar också om marknadsföring och att visa att det faktiskt spelas EM-fotboll just där och då. Om marknadsföringen ligger på samma nivå och stämmer överens med 7 000 sittplatser på Academy Stadium i Manchester så kommer matchen spelas där. Att sätta en lägre budget på en fyra gånger så stor arena skulle få det att så oerhört mycket tommare ut.
Där har nästa arrangör något att lära sig av.
Att England tog EM-guld var det bästa som kunde hända damfotbollen – framförallt i ett land där WSL de senaste åren gått spikrakt uppåt, där FA satsat på sin inhemska högstaliga.
Det ger ytterligare sken av att det faktiskt går.
Kan England kan alla andra, bara de vågar och framförallt att de vill.
Det här var deras mästerskap.
Det här blev deras mästerskap.
Hear the Lionesses roar.