Om väderleken bidrog med blixtar och dunder såg premiärmatchen i Thun länge att vara en bit från att visa på samma spänning. Kanske berodde det på det orena i att öppningsmatchen i Europamästerskapen heller inte var den riktiga öppningsmatchen. När det tre timmar senare drog ihop sig på riktigt var det bara att luta sig tillbaka och välkomna turneringen på riktigt.
Okej, det kanske är lite väl orättvist mot både Island och Finland. Förhoppningarna och förväntningarna var också därefter med tanke på den match som skulle rullas igång senare på kvällen. Hur mycket de isländska supportrarna väl försökte dra igång sitt landslag var det en match som var rätt så mycket premiär mellan två lag med olika självbilder.
Island försökte på långa inkast och i djupet.
Finland försökte ta vara på det numerära övertaget efter det onödiga andra gula på Hildur Antonsdóttir.
Framförallt var det Katariina Kosola som försökte.
En gång.
Två gånger.
Tre gånger.
Så kom det där läget. Bollförflyttningen in åt höger och ett vackert 1-0-mål.
En svensk förbundskapten predikade under sin tid om att mål förändrar matcher. Sedan dess har det funnits lika många undantag som regler men i en tillknäppt premiär var det en förändring som behövdes.
Island var tvungna att gå för en kvittering och Finland visade att de kunde bevaka en ledning. Det är aldrig en nackdel att leda en fotbollsmatch men Finland spelade efter utvisningen med axlarna nere ytterligare ett par snäpp.
Det kunde mycket väl blivit 1-1 och det hade inte varit ologiskt om Island fått utdelning på någon av sina chanser. När Finland summerar den här premiärmatchen är det Emma Koivistos enorma brytning som ska hyllas mest. Det som såg ut att bli en ganska tråkig och intetsägande öppning i Grupp A blev till slut en ganska trevlig tillställning.
Men det var i Basel det skulle hända saker på riktigt.
Ett fullsatt St. Jakob-Park för en hemmanation mot ett bra motstånd – varsågod att hantera det på bästa sätt eller riskera att uppgiften blir övermäktig. Kontra allt det där i att vara en ganska tydlig favorit samtidigt som de försöker övertala alla andra om att Schweiz faktiskt kan överraska. Samtidigt två lag med tveksamma resultat inför det här mästerskapet och en ifrågasatt Pia Sundhage.
Därför kändes Schweiz 1-0 inte på något sätt ologiskt eller orättvist. Det var som att hemmanationen gett sig fan på att göra den här öppningsmatchen till sin. Då fick det göra lite ont, det fick vara tufft. Norge blev nervösa. Schweiz pumpade upp en hela arena med självförtroende. Den kombinationen mot varandra brukar oftast sluta på ett sätt. Men ofta är inte alltid.
Schweiz gjorde Norge dåliga men det var Norge själva som var ännu sämre än så. Caroline Graham Hansens individuella skicklighet var egentligen det enda som fanns i den första halvleken. Då fanns en osynlig Ada Hegerberg på planen samtidigt. Det säger också någonting om att alla halvtidsdiskussioner kretsade om hur dåliga Norge var och inte hur hemmalagets matchplan neutraliserade ett – förvisso svagt – norskt anfallsspel.
Så klev hon fram från skuggorna och satte dit en hörna på en chans hon egentligen inte borde fått. Men det har ingen betydelse. De största kan vara sådär osynliga och likväl dyka upp när det behövs som mest. Så rusade hon fram på ett Graham Hansen-inlägg och ett självmål senare hade Norge vänt. Utan rättvisa, utan logik och utan att egentligen förtjäna det.
Om anfallsspelet inte fungerar: Varsågod, ta hjälp av två tafatta försvarsbeslut.
Om Hegerberg bränner en straff: Här, ta en billig straff åt andra hållet som blir bortdömd för en tåspets offside.
Efter de första 45 minuterna var det väldigt lite som talade för att Norge skulle hitta in i matchen över huvud taget. När slutsignalen ljöd mot natthimlen hade den norska mästerskapsrutinen skapat dem tillräckligt många marginaler för att ta alla tre poäng. Den här förlusten kommer att svida för Schweiz, precis som den egna ineffektiviteten. Det var en insats de absolut inte ska skämmas för och i ett annat fotbolluniversum hade siffrorna varit de omvända.
Men nu är vi här.
Då spelar det andra ingen roll.
Hopp, förtvivlan och precis allting däremellan.
Välkommen till den riktiga premiärmatchen.
Välkommen till EM.
Nu är vi igång på riktigt.