Kolsvarta och chockerande rubriker. En känsla som är omöjlig att ta in och fortfarande en förhoppning om att nyheten kring Diogo Jotas bortgång är världens värsta felrapportering. Men det stämde och det var sant och en fotbollsvärld gick samman för att sörja och respektera. Det skulle spelas EM ändå och till en tyst minut blev det ödets makabra ironi att det var just Spanien och Portugal som stod mittemot varandra ikväll.
Även om det inte korrelerar med varandra så gav tomheten och magkänslan ett dåligt samvete över att se fram emot om Portugal kunde störa superfavoriterna Spanien.
Det går att hålla två tankar i huvudet samtidigt.
Men hjärtat vill skrika någonting annat.
Ska det verkligen spelas fotboll när det känns så här?
Ja.
Det ska det ju göra.
Och det spelades med sorgeband som en påminnelse om hur skört livet kan vara.
Uefa är sannerligen dåliga på väldigt mycket men Portugals önskan om en tyst minut var lika självklar från dem som det var för Uefa att acceptera den.
Spanien har sin storhetstid här och nu och så länge de myser med favoritskapet istället för att se det som en börda kommer de gå hela vägen. Det enda som kan stoppa Spanien är de själva.
Jag vet inte vad premiärnerver är på spanska men om jag skulle gissa så är det ingenting finns i deras vokabulär.
Det var kontrollerat, lekfullt och… Ja, spanskt. Tron på sig själva och varandra – den individuella kvaliteten som håller yppersta världsklass.
När Spaniens herrar för 15 år sedan startade tiki taka-revolutionen var det utifrån premisserna att göra det så kort som möjligt så mycket som möjligt. För den delen så länge som möjligt. Det här spanska laget har gjort devisen till sin egen och utvecklat den både en och två gånger.
Där läget finns att anfalla – där ska de anfalla på alla sätt och vis så länge det är effektivt nog.
Då får det vara korta instick ibland, en längre boll ibland eller spel på tredje spelare istället för skott.
En öppen kreativitet som spelarna själva basar över och tar hand om på allra bästa sätt. Ett maximalt frihet under ansvar.
Alexia Putellas är knappast den sista damspelare som kan, vill och kommer slå sin spelare i en mot en-lägen och de yngre spelarna gör det i ännu större utsträckning. Men jag kommer på mig själv att sakna den typen av kvalitet och mod. Att vara egoistisk i precis rätt lägen. ”Fan vad skönt att se”.
På tal om Vicky López.
Kan du så gör det hur mycket du vill.
Mitt i allt det här stod ett Portugal som på något sätt inte underpresterade. Det var bara det att laget de mötte var så pass mycket bättre på allt. Kunde de gjort det bättre? Ett lite mer påkopplat försvar hade kanske inte släppt in mål efter 90 sekunder. Men känslan är att de bara hade skjutit upp det lite till. Det fanns liksom ingenting att göra. 4-0 i paus blev 5-0 efter full tid och det handlade mest om att Spanien gjorde exakt vad som behövdes.
Bättre lag än Portugal har förlorat mot Spanien och ett avancemang via andraplatsen är knappast borta. Jéssica Silva försökte men blev ofta alldeles för ensam när Portugal väl skulle kontra. Kan de spela högre upp i planen och bibehålla ett bollinnehav på offensiv planhalva kommer både Italien och Belgien få det tufft. Det var en match de inte ska lägga allt för mycket tankar på i analysen resultatmässigt.
Det kunde spelas vacker fotboll trots allt.
Trots mörkret.
Trots det som hänt.
I sorgen och känslorna.
Tack Spanien för uppvisningen.
Det behövdes ikväll.