Dagen D. Den mot Danmark. Premiärdagen. 6-1-segern i Nations League låg som en hinna över två lag som behövde hantera det på olika sätt. Revanschlusten mot övermodet. Den läxan gjorde Danmark bäst medan Sverige föll tillbaka i gamla mönster. Sådana saker går att justera och hur det ser ut är egentligen ganska oviktigt när alla tre poäng blev blågula.
Att Danmark pratat om att inte gå bort sig i den fysiska kampen var lika tydligt som det var varmt i Genéve. Karen Holmgaards livtag på Kosovare Asllani inte ens en minut in i matchen var signalen.
Var jobbiga.
Var småfula.
Släpp inte till någonting den klyschiska första kvarten.
Det blev tydligt att den här matchen skulle bli allting som mötet i Nations League inte var. Det var stängt, försiktigt och André Jeglertz tog varje möjlighet att taktiskt korrigera sina spelare när det var avbrott.
Framförallt var det ett slarvigt svenskt passningsspel som gjorde att den här matchen aldrig riktigt tog fart.
Asllani trampade boll och kom inte till sin rätt offensivt.
Stina Blackstenius blev isolerad.
Madelen Janogy och Johanna Rytting Kaneryd utmanade på kanterna men fick inte utdelning i boxen.
Jonna Anderssons hörnor var bra men saknade slutprodukt.
Det var mycket nästan.
Det var ett Sverige som var som Sverige sett ut väldigt många gånger de senaste åren med ett defensivt grund- och presspel som satt solitt men där kvaliteten i de offensiva delarna saknades. I 30-gradig värme blir det väldigt jobbigt att spela fotboll när man inte klarar av att hantera bollinnehavet.
När Sverige dessutom hade problem att hålla reda på Pernille Harder både en, två gånger och tre gånger var känslan att svenskornas favoritskap spelat ut sig självt. Trots ett chansmässigt övertag saknade jag känslan som sa att Sverige löser det.
Så är det ju det här med VAR som inte ens Uefa och Fifa själva vet hur de ska använda på ett bra sätt. När den danska frisparken gick mot den bortre stolpen och efter en touch landade hos Jennifer Falk uppfattade alla 22 spelare som att det var en situation likt vilken som helst.
Sedan kom den retliga skylten.
”Checking possible penalty”.
Ursäkta, vad ska du?
Så gick det återigen alldeles för många minuter. Det vevades bilder på en hands på Janogy i alla evighet innan tidslinjen drogs tillbaka och så skulle det kollas lika länge på situationen innan.
Straff sa du?
Nä. Frispark till Sverige.
Det tog Jonas Eriksson mindre än en minut att se det. Hur är det möjligt att de videogranskande domarna inte kunde se samma sak och kommunicera det till huvuddomare Edina Alves?
There´s nothing to see here. Keep going.
Jag vill inte säga att Filippa Angeldahls mål var förlösande. Men det kom i exakt det läge som matchen och Sverige behövde och det kom på ett sätt Sverige kan spela när passningarna sitter.
Det är varken första eller sista gången jag kritiserat Asllanis passningsfötter men assisten till Angeldahl är av hög klass och rörelsemönstret innan likaså.
För att inte prata om säkerheten i avslutet.
Det tvingade Danmark att ta besluten för att gå för ett kvitteringsmål och det ställde till det för Sverige.
Matchen igenom hade Sverige problem med danskornas omställningar men hann allt som oftast tillbaka för att styra undan dem. Julia Zigiotti Olme tog det defensiva ansvaret på det allra av högsta allvar och Hanna Lundkvist såg ut att vara bekväm på ett sätt jag inte trodde hon skulle göra.
Att Jonna Anderssons utgångsposition mer liknar en wingback än en ytterback är mer regel än undantag och det har alltid varit tydligt att Peter Gerhardsson vill trycka upp henne för att antingen slå inlägg eller hämta upp överlånga inspel.
Men i kontringarna defensivt hade hon jobbigt.
Tur förtjänar man, som ni vet. Så om det var just tur eller Danmarks oförmåga att inte utnyttja sin högerkant låter jag vara osagt. Men när chansen väl dök upp var det bara ribban som stod emellan en kvittering. När Harder minuterna senare nådde högst och ånyo skakade av sig Andersson hade Sverige Lina Hurtigs panna att tacka.
Men mästerskapspremiärer handlar om att vinna och Peter Gerhardsson vet hur man får med sig poäng från den här typen av matcher. Hans startelva gjorde målet och hans slutelva tog det hela i hamn och Sverige hade möjligheter till att utöka sin ledning.
Det är de kraven vi har på det här landslaget.
För det var inte på något sätt en dålig match – men vi vet att Sverige kan bättre. Vi vet vad Sverige kan.
Hade det här varit herrlandslaget hade alla varit överlyckliga över att vinna en premiär.
Om de ens över huvud taget hade tagit sig till EM vill säga. På tal om danskar.
Premiärplåstret är avrivet, ihoprullat och slängt.
Knäna därunder är hela och rena.
Och EM har börjat lite mer på riktigt.