Norskt flyt, isländska tårar och schweiziska kontringar. EM har fått sitt första uttåg och Island fick bittert inse att det faktiskt krävs mål för att vinna matcher samtidigt som hemmanationen kan fortsätta drömma om avancemang.
Ja, jag vet. Fotboll är mer sällan rättvist än vad det borde vara och med facit i hand så var Island inte förtjänta av att vinna.
Men samtidigt.
Känslan är att de var det. Även om allt annat säger annorlunda.
Och där är skillnaden mellan rutin, storhet och flyt.
Rött kort och uddamålsförlust mot Finland.
Dubbla ribbträffar mot Schweiz.
Men att bygga ett anfallsspel kring Sveindís Jónsdittirs långa inkast fungerar inte i längden och hur farliga de än är eller blev så är det svårt att förlita sig helt och hållet på det.
Island hade större förhoppningar på sig själva. Med högst Fifa-ranking i gruppen hade alla runt omkring också högre förväntningar på ö-nationen.
Tänk om Ingibjörg Sigurdardóttir gjort 1-0 efter 46 sekunder.
Tänk om Karólina Vilhjálmsdóttirs frispark varit ett par decimeter lägre.
Ändå tycker jag att det var en av EMs hittills mest intensiva matcher och det märktes att det var två lag som behövde ta poäng för att drömmen om en kvartsfinal inte skulle brinna ut.
Rättvisa var det ja. Den här gången var det Schweiz vilja, ork och otaliga löpmeter som tog dem ett steg närmare ett avancemang. Om Pia Sundhage var kritiserad inför turneringen och efter förlusten mot Norge var det här en insats som vände opinionen.
Bra lag vinner matcher även när de spelar dåligt och bra spelare gör mål ur ingenting. Ställ det svaret och du får Jeopardy-frågan ”Vad är Norge?” som rätt.
Finland förtjänade mer.
Då pratar jag inte bara känslomässigt.
Markeringsmiss och självmål mot Schweiz.
Självmål och ett misslyckats inlägg mot Finland.
Norge har spelmässigt gjort två dåliga matcher och står likväl på två segrar och blicken fäst mot kvarten. Det är inte det att det är just Norge. Det är det att det finns så mycket individuell kvalitet att det inte borde behövas flyt, flax och tur. De borde vara tillräckligt bra för att lösa det ändå.
Finlands sätt att ta sig an matchen förtjänade mer. Det kollektivistiska samspelet mellan lagdelarna kontra Norges ”ge bollen till Caroline Graham Hansen och hoppas på det bästa”.
Problemet var bara att det sistnämnda faktiskt fungerade.
Först ett bränt jätteläge över och sedan ett missriktat inlägg via stolpen och in.
Det hade känts bättre om det första gett utdelning. Nu blev det nästan bara retligt.
Till torsdag har Island förhoppningsvis torkat sina tårar och kan ge sina supportrar ett värdigt avslut på det här mästerskapet mot ett Norge som har möjlighet att vila och rotera.
Eller så gör Norge som Norge har gjort hittills.
Det hade inte direkt förvånat mig.