Det var en match och en kväll där Sverige gjorde precis allting rätt, där saker stämde och där eventuella frågetecken rätades ut inför framtiden. Lusern-natten blev blågul och gav en indikation på vart det här landslaget kan vara på väg.
Att Polen störde Tyskland i den första matchen var det bästa som kunde hända och det var tydligt att Peter Gerhardsson och hans kompani hade studerat var och hur de skulle straffa dem.
Spela brett med ytterforwards, sätt Johanna Rytting Kaneryd i en mot en-läge mot Martyna Wiankowska på ena sidan och Madelen Janogy mot Sylwia Matysik på andra och slå inlägg mot den bortre stolpen.
Be en spelare med ett outtröttligt självförtroende att göra det hon är bäst på och du kommer att få utdelning. En av få gånger bollen inte hamnade hos Rytting Kaneryd förvaltade Kosovare Asllani istället djupledsspelet på insidan och servade Stina Blackstenius till 1-0.
Inför både mästerskapet och den här matchen pratades det med all rätt om Ewa Pajor. Superstjärnan i Barcelona som varit en av världens bästa anfallare under säsongen.
Konstigt vore väl annars.
Hon har ensam gett det är landslaget någonting att tro på, att våga hoppas på.
Men det var som att hon samtidigt gav övriga spelare lite väl mycket respekt.
Så mycket respekt hade Sverige inte behövt ge dem. Men det var samtidigt den respekten som såg till att Sverige var precis så bra som de var, som de kan vara.
Som de borde vara.
Visst gick det något slags sus i publiken när Polen kontrade men det kändes bara riktigt farligt en gång och då ledde Sverige redan med 3-0.
Resultat och prestation: Check.
Dubbla frågetecken som slätades ut: Check.
Amanda Ilestedt startade sin första landskamp sedan vintern 2023 och har verkligen visat att du kan bli mamma mitt uppe i karriären och dessutom komma tillbaka på högsta nivå.
Gerhardsson fick sitt bevis på att hon inte bara håller – hon fick en start och en match i kroppen inför slutspelet och det är lika viktigt för gruppen som Ilestedt själv.
Amanda Nildén fick chansen men var (likt sin ytterbackskollega på andra kanten) inte så involverad i det offensiva spelet som Sverige oftast bedrev. Men det är ytterligare en spelare som fick minuter precis som Ellen Wangerheim som städade av EM-debuten.
Framförallt välkomnade vi tillbaka Fridolina Rolfö och det blev betydligt tidigare än jag trott. Det fanns en farhåga att hon inte skulle spela alls.
Eller så har läkarteamet mörkat hur illa det faktiskt var trots paketet på foten för inte alls längesen.
Att få en världsanfallare frisk till utslagsmatcherna är inte bara någonting som Sverige behöver. Det kan mycket väl vara det som är skillnaden mellan respass och avancemang.
Återigen visade Lina Hurtig hur viktig hon är som inhoppare. Mot Danmark nickade hon undan en boll på mållinjen och mot Polen prickade hon in 3-0 och gav Sverige en resultatmässig fördel mot Tyskland på lördag.
Det enda som egentligen skaver är att det faktiskt borde blivit mer än 3-0.
För möjligheter fanns och möjligheter brändes.
Dubbla bollar i ribban och utan att ha någon som helst statistik på det känns det som att det varit något slags världsrekord i ramträffar under mästerskapet. Det har varit mer regel än undantag.
Med 22-7 i avslut och fördel Sverige kan man kosta på sig att missa.
Oavsett hur viktigt det är att Blackstenius gör mål så måste effektiviteten upp.
Mot Tyskland, Frankrike eller England kommer Sverige inte ha sju stora målchanser eller 21 skott inifrån straffområdet. Då behöver målen komma på de chanser som uppstår.
Sverige har hittat rätt i mycket redan efter två matcher och får dessutom en bra motstånd i gruppfinalen och en fingervisning i hur prestationen måste vara för att ta sig förbi kvartsfinalen.
Hur långt det kan gå?
Utan att svepas med i en blågul supporterhybris.
Visst kan det gå.