Det både såg ut och kändes som tyskornas match och att Sverige skulle stöta på patrull när de väl mötte ett snabbt och starkt motstånd. Men ibland behövs en käftsmäll för att hitta lösningar på uppgifter de inte tvingats lösa tidigare. Därefter tog Sverige med sig alla 50/50-dueller och fick utdelning på allt.
Ett svagt Danmark som samtidigt blev historiskt dåliga och gjorde sitt sämsta EM någonsin.
Ett premiärande Polen vars enda förhoppning var Ewa Pajor.
Så kom matchen mot Tyskland.
Stora, tunga Tyskland som Sverige haft problem med.
En match Sverige kunde använda för att ta sats in i kvartsfinalen oavsett motstånd och förbereda sig inför både större uppgifter och bättre motstånd.
Men det var Tyskland som lyfte sig medan Sverige febrilt letade efter ett sätt att hitta in i matchen.
Fem ändringar i startelvan låter mer än det var och det var egentligen ingen av dem som var speciellt förvånande. Dels utifrån belastning och dels utifrån hur Peter Gerhardsson brukar agera i den sista gruppspelsmatchen som allt som oftast inte är avgörande på något sätt.
Den här gången handlade det inte om ren rotation. Den enda spelare som kändes inroterad av Hanna Bennison.
Nu fick Fridolina Rolfö och Magdalena Eriksson sina starter och minuter i benen.
Nu skulle Smilla Holmbergs spetsegenskaper slå ut både Sarai Linder och Klara Bühl.
Det är därför Gerhardsson är förbundskapten och inte vi andra.
Jag vill inte säga att Sverige fick en chans för en kvittering. För chanser är någonting som inte går att styra över. Däremot tog Sverige möjligheten när de fick den och därefter fick Sverige allting med sig även om domare Silvia Gasperotti haft bättre dagar på jobbet.
Tysklands höga backlinje och höga press vann boll första kvarten och defensivt stängde de av Kosovare Asllani att serva bollar i djupet. Men när de väl misslyckades var Sverige sylvassa och även om det definitivt går att diskutera Ann-Katrin Bergers position vid kvitteringsmålet gjorde Stina Blackstenius vad hon är satt till att göra.
En viktig kvittering resultatmässigt.
Men ännu viktigare mentalt och helt plötsligt var det tyska maskineriet inte mer än ett bakdrev på en damcykel.
Framförallt hittade Sverige sätt att försvara sig i de yttre korridorerna. Både Filippa Angeldahl och Hanna Bennison tog ett enormt defensivt ansvar och klev ner bakom för att hjälpa Smilla Holmberg och Jonna Andersson att skapa 2 mot 1-övertag i försvaret. Då kunde mittbackarna sortera löpningarna centralt och för Tyskland tog det stopp.
För Holmberg var det precis tvärtom och då spelar det ingen roll om det är en lördagskväll i ett mästerskap eller en måndagslunk på Kanalplan.
Släpp handbromsen och gör det du är bra på.
Då ska det till lite flyt att rensningen går åt rätt håll.
Det bästa av allt? De målen räknas också och de målen är lika mentalt sköna att göra som de är psykologiskt jobbiga att släppa in. Den känslan av att allting går ens väg.
Den självförtroende-boosten och ett gediget jobb defensivt: Hon har gjort startplatsen till sin.
Efter Carlotta Wamsers röda kort och Fridolina Rolfös 3-1-mål hade det varit logiskt om matchklockan stod på 85. Istället hade vi spelat strax över en halvtimme och det fanns händelser som skulle fylla en hel match innan paus.
Jag är lika imponerad över hur Sverige hanterade den andra halvleken. Det byttes och det sparades på kroppar. Det eventuella anstormningen från tyskorna kom aldrig och Sverige spelade av den andra halvleken på ett lugnt och metodiskt sätt.
Även om jag inte riktigt snappade upp varför Lina Hurtig firade väldigt återhållsamt – och som tog tankarna till när Mario Balotelli icke-firade som mest.
Utan jämförelser i övrigt (även om båda spelade i Italien 2020).
Mycket ska till att det blir ett annat kvartsfinal-motstånd än England. Men jag tror att Sverige spelat till sig en helt annan respekt än vad de kom in i mästerskapet med.
Kan vi inte för en gångs skull sticka ut lite och begrava jantelagen?
Men utan att brodera in spelsättet i tröjorna.
Så där lagom i alla fall.