Det har nästan pratats mer om vilka Sverige får möta i en semifinal än att det faktiskt är en kvart att avhandla dessförinnan. En balansgång mellan självförtroende och engelsk respekt. Tre av kvartsfinalerna är ovissa – den fjärde ska Spanien omöjligen förlora.
Det är klart Pia Sundhage vill och kommer göra allt i sin makt för att ingjuta mod i sina schweiziska spelare. Om att hemmanationen inte har någonting att förlora, att alla press ligger på Spanien och att de ska ta publiken till sin hjälp.
Men varken fotbollsvärlden eller oddsättarna tror på det.
Vi kan försöka övertala oss om en jätteskräll och att allting kan hända i en utslagsmatch. Men det går bara inte.
Och visst. Det är tråkigt i sig. För så bra är Spanien och så långt efter är Schweiz. Kanske finns det någon promilles möjlighet att det övermodet ställer till det.
Fast, nej.
Norge-Italien?
Är det någon utifrån som får en uns gnista?
Just det. Det är ju den matchen som ska ta fram vilket motstånd Sverige får i semifinalen.
Frankrike-Tyskland?
Det är ju den matchen som ska ta fram vilket motstånd Spanien slår på vägen till final.
Jag vet, raljant.
Det är trots allt en kvartsfinal jag tror kommer bli den som blir mest välspelad. Men i den svenska kontexten så får den helt enkelt stå lite åt sidan.
England förlorade premiären mot Frankrike, det blev fullständig kalabalik, de körde över Holland och Wales och sedan var avancemanget säkrat och hybrisen tillbaka där den skulle.
Det visar att England faktiskt kan förlora fotbollsmatcher i gruppspelet.
Men det visar samtidigt att prestationen där låg en del på dem själva och en del på att Frankrike hade en hel del flyt.
Så där är vi.
I mitten med två lag som vill lägga över favoritskapet på motståndaren.
Som hyllar varandras insatser och kvaliteter.
Ett psykologiskt spel för att undvika ett stenhårt underlag om det inte skulle gå vägen.
Kanske sitter EM-semifinalen 2022 kvar i bakhuvudet. När Sarina Wiegmans segertåg blåste bort Sverige med 4-0. Då var England bättre och trots en något knackig svensk utveckling har mästerskaps-Sverige betydligt bättre organisation nu och flertalet spelare som prickat formtoppen här och nu.
England ska ha respekt för Sverige och Sverige ska ha respekt för England. Men när om någonsin har Sverige en chans att nå en semifinal och en final.
Jag låter mig svepas med i allt det där.
Inte för det populistiska utan för att jag tycker att Sverige är favoriter.
Jag tror att Filippa Angeldahl och Julia Zigiotti Olme kan störa ut Ella Toone och Georgia Stanway.
Jag tror att Nathalie Björn kan reta gallfeber på Lauren James.
Jag tror att Johanna Rytting Kaneryd kan köra slut på Jess Carter.
Framförallt tror jag att England såg hur straffade Tyskland blev med en hög backlinje. Ett längre stående England (som lag och inte som nation, i alla fall i det här sammanhanget) kommer få jobba mer defensivt och inte gå lika högt med sitt mittfält.
Med Fridolina Rolfö tillbaka på riktigt har England dessutom två ytterforwards att ta hand om och ett mittfält som bevisligen jobbar kopiöst både offensivt och defensivt. Det jobbet tillsammans med en positiv desperation att vinna någonting i ett sista mästerskap ska Sverige ta vara på. För den möjligheten kommer inte komma tillbaka.
Våga vara favoriter, Sverige.
Våga förtjäna den pressen.