Det såg ut att bli en perfekt kvartsfinal. På många sätt var det också en näst intill prickfri insats. Sedan valde Peter Gerhardsson att byta ut tryggheten och på tre minuter hade Sverige raserat precis allting. Det här var inte en match England vann – det här var 120 minuters fotboll som Sverige slarvade bort.
Julia Zigiotte Olme och Hanna Lundkvist tillbaka i startelvan. Åtminstone en ändring som både kan motiveras och vara logisk. Lundkvist är nästan lika grön som Smilla Holmberg men när Peter Gerhardsson har bestämt sig så har han bestämt sig och de defensiva delarna vägde tyngre.
Alla pratade om att de var tvungna att göra en bättre start än mot Tyskland. När Kosovare Asllani rullade in 1-0 efter två minuter hade teori blivit praktik.
Ett högt och vilt pressande Sverige störde England som hade förvånansvärt stora problem i sin speluppbyggnad.
Sverige vågade vara favoriter och med 2-0 i paus hade det gått 45 minuter som inte på något sätt var överraskande.
Sverige var bra, England var inte tillräckligt bra och Sverige hade fler sätt att anfalla på. När Johanna Rytting Kaneryd blev isolerad visade återigen Stina Blackstenius och Kosovare Asllani att Sverige både kunde och ville anfalla centralt. Det kunde blivit både 1-1 och 3-0 men det kändes trots allt kontrollerat.
Italien känns som ett motstånd vi ska kunna slå i semifinalen.
Jag utgår ifrån att Sarina Wiegman talade om för sina spelare i paus vad hon tyckte om den första halvleken och alla i hela Europa kunde förutse att England skulle kliva ut till den andra halvleken med en annan typ av frenesi i ett desperat försök att hitta tillbaka. Men det kom aldrig riktigt och det var som att Wiegman ville ge sin startelva en chans till.
De försökte tryckta fram, spelade centralt och Sverige föll i presspelet. Men mycket mer än så hände inte.
Det var inga superchanser för England även om det med ett större bollinnehav blev lite farligare runt Sveriges straffområde.
Sedan kom en period som visar att Wiegman är lika mycket förbundskapten som matchcoach.
Där Gerhardsson visade precis tvärtom.
Där Sverige förlorade en kvartsfinal som de inte på något sätt skulle förlora.
Där semifinalen i hans huvud redan var klar. Där det kunde vilas och bytas spelare. Där det ska mysas och vara snällt och alla ska få vara med.
Fridolina Rolfö är en av världens bästa anfallare. Men hon tar också ett oerhört defensivt ansvar och är en duktig huvudspelare. Madelene Jonogy har varit iskall i mästerskapet och det tog en minut innan hon tappat sin markering och så var det match på riktigt igen.
Ytterligare två minuter senare hade Sverige gått bort sig både i försvaret och i matchen.
De som var involverade i Englands mål? Tre nyss inbytta spelare.
Om Rolfö klarar av att spela 78 minuter klarar hon av att spela 90 minuter.
Byten för bytandets skull där samma spelare får speltid oavsett hur bra eller dåligt de presterat. Jag förstår tanken med att prata om slutelvor och att alla spelare är viktiga för kollektivet.
Men till vilken nivå ska det gå i en kvartsfinal där Sverige är 12 minuter från att slå ut de regerande mästarinnorna?
När Lotta Schelin spelade för Lyon stod hon då och då kvar efter träningarna och tränade straffar. Hon sa till målvakten vart hon skulle slå dem bara för att tvinga sig själv att slå dem så bra att de var otagbara.
Så nej. Straffar är inte ett lotteri. Det är en del av fotbollen som det tränas alldeles för lite på.
I ungdomsfotbollen pratas det inför cuper om att lagen ska träna på hela scenariot. Att stå tillsammans i mittcirkeln, kliva fram med bollen i handen. Allt det där.
Med det sagt – kvaliteten på straffarna var under all kritik från båda lagen. Men det var så mycket mer som var så… Ja, konstigt. För Sverige skulle naturligtvis ha vunnit redan efter full tid.
Om Gerhardsson pratade om mod inför matchen var det alldeles för få som vågade när det gällde som mest.
Jennifer Falk räddade fyra straffar men brände en själv. Men vart var de andra? Vart var en Rebecka Blomqvist som fick tre minuter i förlängningen? Vart var Lina Hurtig, Amanda Nildén, och Madelen Janogy. Tre offensiva spelare som inte tog ansvaret att slå en straff. Där istället en målvakt och en 18-årig med lindad fot har modet nog när det ska avgöras.
Jag förstår inte.
Och jag förstår inte Gerhardssons val och ledarskap i det här fallet.
Smilla Holmberg är med på samma villkor som alla andra. Men att i så fall inte låta henne ta någon av de tre första straffarna just för att undvika den här typen av situation.
Nej, jag förstår inte.
De som vågade kliva fram när andra inte gjorde det.
Ni är hjältar.
Sverige slarvade bort en semifinal och Peter Gerhardsson avslutade sin tid som förbundskapten genom att byta bort sig i en egen övertro och kasta bort en medaljchans.
Ja, för vad?
Den här förlusten är på honom.