Det var en semifinal som gjorde ont. Det var semifinalen där Sverige borde och skulle varit. Där England var favoriter och dit Italien tagit sig på ett italienskt sätt. Det slutade lika grymt som snopet utan att någon visste hur hade Italien förlorat. Frågan är om inte England är förvånade också.
Samtidigt så var det inte Englands fel att de vann kvartsfinalen.
Allt det där är redan avhandlat i texter och poddar och på bortförklarande presskonferenser.
Om England var rädda att begå samma misstag som mot Sverige?
High risk, high reward. För ytor fanns bakom den engelska backlinjen från start även om Jess Carter började på sidan.
Italien hade pluggat på och försökte kliva högt och störa men öppnade samtidigt åtminstone hyfsat halvöppna spjäll bakåt som engelskorna å sin sida inte utnyttjade.
Det smällde och det gnälldes och det var inte direkt någon försiktig inledning på den här semifinalen. Snarare två lag som ville ta tag i matchen och föra den på sitt egna sätt.
Så kom genombrottet, tempoväxlingen och en italiensk marginal till deras fördel. En första ordentlig chans och hade den kommit för England istället hade det varit lika rättvist orättvist.
Så tight var den första halvtimmen och om det var ett mål matchen så klyschigt behövde så var det Italien som tog vara på det bäst. Som kopplade på ytterligare fokus, som lite överraskande öste på mer framåt.
Där stod ett lite överrumplat England som inte riktigt visste hur de skulle hantera att inte komma till flera klara målchanser.
Fixstjärnan Lauren James ut i paus och det sa någonting om att England inte fick ut det de ville av varken henne eller sitt anfallsspel.
Ett väl fungerande Italien defensivt.
Har ni hört den förut?
Men det där riktiga trycket direkt i andra halvlek uteblev ånyo för England. Precis som mot Sverige.
Eller försök fanns men chanserna uteblev.
Även om det inte var en karbonkopia från kvartsfinalen så fanns likheter i ett genuint fredande av sin ledning och att de lät England spela där Italien ville. Pressa ut mot kanterna och låta dem slå inlägg. I boxen var Italien starkas och England hade problem att flytta fram spelare.
Det är så man spelar på ett resultat.
Det är så man frustrerar och tar energi istället för att ge den.
Trots att Italien blev nedtryckta (eller lät England att göra det) så fanns det hela tiden hotet i kontringsspelet som gjorde att England aldrig riktigt kunde flytta upp och fram precis allting.
När de väl gjorde det så hände det – ingenting.
Och ingenting.
Och sen. Den näst sista minuten och så tackade Michelle Agyemang för möjligheten att raka in en tveksam målvaktsretur.
Fram tills dess hade Italien gjort precis allting rätt på precis alla sätt.
Det har blivit Englands signum att vänta tills det inte går att vänta länge.
Jag tror inte de själva vet hur de gör längre. Men de tar sig vidare med minsta möjliga marginal på sätt andra lag inte kan påverka.
Vi kan prata hur mycket som helst om att försvarare inte ska ge domaren möjlighet att blåsa straff. Men att en sådan billig straff, med ett fåtal minuter kvar av en förlängning står fast är för mig obegripligt.
Beth Mead drog med sig Emma Severini och föll själv.
Straff (och visst var Michelle Agyemang inne i straffområdet när straffen slås), retur och ridå.
Kanske hade England vunnit straffläggningen.
Kanske hade de hittat ett sätt ändå.
Men nu.
Det maximala flytet att få allting med sig. Igen.
Det blev en match med intensitet och glöd värdig en semifinal i ett Europamästerskap. Inte för att den spelmässigt var nära toppnivå. Men ur det taktiska perspektivet och hur framförallt Italien tog sig an uppgiften på ett imponerande sätt.
Någonstans var båda lagen värda att nå hit när fotboll handlar om att vinna. Att hitta sätt att ta sig vidare oavsett hur det sett ut eller rättvist det tycks vara.
Italien såg ut att ha hittat ett sätt.
England fick dyrbar hjälp.
Fotbollen är grym och jag hade hoppats få avsluta med ett grazie mille.
Istället kommer vi matas med Sweet Caroline. Igen.