Ett fotbolls-Europa som alla stöttade Spanien mot ett England som trodde på sig själva. Två lag som nådde finalen på olika sätt – där den enas form gått ner och den andras gått upp. Det handlade om Spaniens favoritskap och att de skulle hämta hem den trofé de saknade. Det slutade som det numer brukar göra när England spelar finaler. Med Sarina Wiegman och Chloe Kelly.
När Spanien gick in i det här mästerskapet för nästan en månad sedan och blåste Portugal av banan var känslan klar redan från början.
Spanien kommer stå som vinnare.
Matcherna från gruppspelet fram till finalen är en transportsträcka.
Så bra var dem. Till och med utan världens bästa Aitana Bonmati.
På andra sidan: Ett England som hackat lite i Nations League och som inte hittat tillbaka till flytet efter finalsegern och mästerskapet på hemmaplan.
Som överraskande förlorade mot Frankrike men hittade tillbaka mot Holland och Wales.
Det var det som behövdes. Upptäckten att hitta sätt när allt inte är hundraprocentigt.
Form- och spelmässigt var det två lag som började på varsin sida av skalan bara för att mötas i mitten. Där Spanien tryckte gasen i botten från premiären, satte tonen för tidigt och tappade till finalen.
Mot ett England som tvingades jobba kopiöst för att hämta in underlägen och segrar i förlängningar och straffläggningar.
Med de premisserna gick Spanien in på St. Jakob-Park i Basel och var ungefär så bra som Spanien kan vara och England försökte mest hänga med, ta ansvar för att inte gå bort sig och ta vara på kontringarna.
Så Mariona Caldenteys 1-0-nick var inte på något sätt ologiskt sett till matchbild och chanser. Det hade till och med kunnat vara mer om effektiviteten varit bättre.
Problemet för Spanien var att England visste hur de skulle agera i ett underläge. Med lugn, tålamod och en sjuhelvetes tro på sig själva.
Och så var det ju det här med matchcoachning och att våga förändra saker när det inte riktigt fungerar.
Lauren James var en beräknad chansning som inte gick hem och en spelare som många förväntade sig mer av och som också hade fått blomma ut mer utan skadebekymmer. Men ett rakare anfallsspel var det England behövde.
Och som allt som oftast behövde de Chloe Kelly.
Sarina Wiegman formerade om, behöll de defensiva principerna, attackerade från de båda yttre korridorerna och så kom också läget som Alessia Russo förvaltade.
Lika väntat i ett oväntat läge utan att någon egentligen blev förvånad.
Där och då kunde ingen kapa av den engelska hybrisen och arrogansen.
Från och med kvitteringen skulle pokalen hem till London igen.
England visste det.
Jag tror att Spanien bävade för det.
Väldigt många saker har varit väldigt bra i det här mästerskapet.
Kvaliteten på straffarna är inte en av dem.
Vi kan tycka vad vi vill om Chloe Kellys straffteknik. Men när andra inte vågar kliva fram, när andra nervöst placerar löst så är det nästan förlösande skönt att se en spelare göra det så enkelt som möjligt.
Pang, bom.
En kaxig målgest.
Ytterligare ett EM-guld till England.
Det svåra är det enkla och det enkla är det svåra.
England har sannerligen inte spelat finast fotboll, eller för den delen varit bäst i matcherna. De har knappt haft ledningen. Men jag vill inte förminska någonting till tur. För du vinner inga mästerskap eller finaler på tur eller tillfälligheter. Du vinner för att du gjort saker tillräckligt bra för att få möjligheten.
England har gjort rätt saker vid rätt tidpunkter och fått maximal utdelning.
Det är oerhört frustrerade att förlora sådana matcher.
När man varit det bättre laget, när det egentligen inte ska gå att förlora.
Fråga Sverige eller Italien.
Så paketerar vi ytterligare ett mästerskap med nya publikrekord och samma vinnare.
Men också där fler supportrar vågat sätta krav och kritisera när intresset blivit större.
Det är någonting jag tror kommer få det att växa ännu mera.
Until next time.