Med gråmulna himlar och gula löv som gör vad de kan för att sitta kvar på de kala grenarna. Ett oktober som alldeles strax ska bli november och snart är den allra sista sidan i en 103-årig historiafärdigskriven. Eller – det känns snarare som att den blir utriven, hopknycklad och kastad. Tack IF Sylvia för mina första fotbollsminnen. Förhoppningsvis på återseende.
Jag påbörjade tanken till det här inlägget en vecka innan det extra årsmötet ägde rum. Kanske var det en slags bearbetning och att det här är en typ av dödsruna för en fotbollsklubb som funnits närmast hjärtat i över 30 år.
Samtidigt ett dåligt samvete mot svensk föreningsdemokrati. Att inte vara medlem, att inte försöka påverka.
Men det är klart.
Det hade inte hjälpt.
Problemet är att det inte alls var så här det skulle sluta. Inte här och inte nu.
Rivaliteten mot IFK Norrköping har aldrig känts på riktigt. Sylvia har alltid varit den irriterande kusinen från Butängen som IFK aldrig behövt ta ställning till – ett tredjelag i stan efter Sleipner. I stort sett aldrig i samma division och ett logiskt mellansteg för att få chansen och möjligheten på Idrottsparken. Sylvia har sju säsonger i Sveriges näst högsta division. Senast de var uppe var 2007 där de åkte ur lika snabbt men tog med sig ett publikrekord mot IFK på storebrors arena.
Det har kommit att bli väldigt många år sedan.
I ett känslomässigt virrvarr är det lätt att söka sig till stormens öga, till problemets mitt.
Sylvia tappade sin identitet redan 2010 när Bollspelaren byttes till Nya Parken.
När klubben lämnade sin hemvist för att bli bortskuffade hyresgäster till stadens gigant.
Jag vill lika mycket bli romantiskt som jag försöker att undvika det.
Men det går inte.
För jag växte upp och förälskade mig i en fotbollsklubb innan det.
Den första fotbollsmatch jag såg var på Bollspelaren.
Med stor sannolikhet var de första tio också det.
Bara ett halvår gammal fanns jag med i matchprogrammet våren 1992 iklädd en, av min moster, stickad Sylvia-tröja.
Den svart- och vitrandiga containern som var kiosken.
Samma ideella krafter.
Samma gubbar i publiken.
Den gängliga träläktaren på långsidan mot Linnégatan där vi i halvtid sprang omkring och letade förlupna petflaskor.
Jag har sett Armando Ibrakovic och Maic Sema göra sig ett namn där nere på Bollis och jag har sett kulturbärare som Johan Roxström och Markus Hansson kriga mot långa mittbackar i Visby Gute.
I garderoben har jag fortfarande mittbacken Magnus Karlssons matchtröja med nummer 2 på ryggen.
Jag minns Mikael Ström, Daniel Åkervall och Chay Hews.
Jag kommer ihåg Mikael Cupan, Kristoffer Dyverfeldt och Jojje Karatanasis.
Lillen Åström och Jonas Björkholm.
Jag vill till och med hävda att jag sett Daniel Nannskog möta Zlatan Ibrahimovic även om jag inte har några bevis på att det faktiskt är så.
Men det känns så och jag har inte hittat någonting som varken stärker eller dementerar det.
Och för er som undrar.
Ja, jag är fortfarande bitter över att just Daniel Åkervall fem gånger om nätade i kvalmatcherna för IK Brage mot Sylvia hösten 2011.
Den molokna känslan mot Borlängelaget kommer aldrig att släppa.
2013 IFK Norrköping räddade Sylvia.
Tolv år senare är det slut.
På ett rekordkort årsmöte med en enda fråga var det ett lika väntat som enhälligt beslut att erbjuda sin plats till Norrköpingskollegan Lindö FF.
Med allt vad det innebär.
Det svider.
Ett extra årsmöte hos Lindö FF är det som står inför slutet på en 102-årig historia. En historia som både Sylvia och IFK Norrköping kunde fortsatt att skriva om det inte vore för allt som varit.
IFK klev in med miljonerna för att det gynnade dem.
Sylvia levde på lånad tid som blev ett abrupt slut samtidigt som det knappast kommer som en överraskning. Det här slutet har hela tiden funnits längst bort i horisonten.
Jag hoppas att vi ses igen.
Någon gång. Någonstans.
Sylvia för evigt.
För alltid.