Tre gånger och vi har ett case – kärlekshistorien mellan den allra största inom svensk fotboll och ett Janne Anderssonskt landslag har sedan länge tagit slut. Ändå är det Zlatan Ibrahimovic som vägrar inse att förhållandet är över.
Men det är klart att Ibrahimovic är tillräckligt bra för att åter kliva in i landslaget.
Okej, Serie A är Serie A med allt vad det innebär och det eviga ryktet om en elefantkyrkogård är väl inte direkt överdrivet heller.
Men ändå.
Zlatan springer inte lika mycket längre men är likväl fortfarande lika bra på det han alltid gjort. Istället för att ta ett kliv neråt i planen har han cementerat sin längst fram och gör det smarta fotbollsspelare gör mest – han står rätt. Mest hela tiden.
19 mål på 27 matcher sedan återkomsten till AC Milan.
Han kan sitt Italien och han kan sitt Milano.
Och Italien kan Zlatan.
Snart 20 år har gått sedan Europafotbollen blev hans hemmaplan. Sedan dess har han gjort allt i sin makt för att människor inte ska glömma bort honom.
På gott och ont.
Som spelare och ett kugghjul i PR-maskineriet.
Bland cykelsparkar, parfymer, målrekord och underkläder.
Säg någon som gjort det innan?
Så fort det svalnat någonstans har Team Z varit där och tänt gnistan, skyddad elden och slängt på bensin.
Oftast behöver han inte ens göra det själv.
Han vet vart han har sina följare. Han vet vad ett litet inlägg kan göra för de som älskar honom.
Mot de som hatar honom.
Det är väl just det. Att ”Zverige” reagerar vad han än gör – ett ego som ska matas och en superstjärna som älskar det.
Alltid retar det någon och alltid ger det Janne Andersson tunga suckar när media sticker fram inspelningsapparaterna och undrar om han hört något från Zlatan.
Nej.
Ring inte mig vi ringer dig fast tvärtom.
När han själv inte driver allting det här gör alla andra det åt honom – och det räcker med att putta igång en snöboll som kommentarsfält och tweets utan pardon hoppar in i.
Så när Marcus Berg väl gjorde sitt första Champions League-mål som 34-åring (inte för att han haft så jättemånga försök innan) kom ”höhö han är bättre än Zlatan”-skämten lika snabbt som ett spam-mail om handsprit.
Det var inte roligt första gången, andra gången eller den 2189:e gången heller och just tröttheten i alla utspel har tagit ut sin rätt.
Men timingen för en Instagram-post, en landslagsuttagning och att en kritiserad anfallare som gör mål i sitt klubblag var i symbios i Zlatans universum.
Long time no see. Visst är det lätt att sköljas med i allt det här. Visst finns det något kittlande i att se Zlatan Ibrahimovic spela landslagsfotboll igen. Men det är sällan bra att gå tillbaka till sitt ex.