Redan uttjatat att det tog nästan hundra dagar att få en förbundskapten på plats? Tja – det är ett narrativ som är lätt att spela på med tanke på hur hela den här processen leddes och stundtals också misslyckades. Trots det där kom Andrea Möllerberg och Kim Källström ut på andra sidan på ett sätt jag inte ens tror att de själva trodde på. Jon Dahl Tomasson är ny förbundskapten för det svenska herrlandslaget och jag tror faktiskt att det kan bli rätt så bra.
EM 2004, den hyschande dansken och due-due.
Först tänkte jag att det här var Jon Dahl Tomassons insiderjob och chans till revansch innan det slog mig att Sverige och Danmark stod på samma sida då.
Svenska fotbollförbundet har fått en verklighetsförankring sedan Janne Andersson tackade för sig. En del i att hitta sin plats i den internationella näringskedjan.
Tvånget att titta fram bakom världsrankings-skynket.
Förbundskaptensjobbet bör vara – och är – det finaste du kan få. Men inte till vilket pris som helst. Inte till vilka löneförslag och prestationsbaserade anbud som helst.
Tony Gustavsson och Olof Mellberg kanske inte att gett några Lagerbäckska ”echoes in eternity”-känslor – men det hade åtminstone varit med internationell erfarenhet både som ledare och som spelare.
Samtidigt.
Fan, hade det inte varit lite tråkigt?
Att Graham Potter ens fick frågan blev med facit i hand lite som att biologinörden frågade den snygga tjejen i plugget om de skulle gå på balen tillsammans.
På tal om självinsikt.
I en tid då förbundet ska spara cash efter att ha entledigat personer med avgångslöner både här och där på kansliet i Solna.
För det landar som det ofta gör i det ekonomiska.
Australiensiske Gustavsson kunde inte köpas ut.
Polska Jens Gustafsson kunde heller inte köpas ut. Eller om det mest var ett svepskäl att inte återanställa någon som lämnade U21-landslaget lika snabbt som han kom in.
Mellberg hörde ingenting från förbundet på ett par veckor och stängde därmed den dörren. Om BP väger tyngre än ett förbundskaptensjobb så ja, varsågod att stanna. Det kanske är viktigare att kunna parera Allsvenskan med att prata sönder Champions League-matcher då och då.
När det sipprade ut att allting inte stod rätt till där uppe i Lancashire och Jon Dahl Tomasson inte fått de resurser han var lovad var det väl knappast så att SvFF grät floder.
Blackburn och Tomasson gick skilda vägar och förbundet såg en kommande förbundskapten som inte behövde köpas loss.
Om han är rätt?
Ja, jag är beredd att tycka det. Utifrån den höst och vinter som varit – utifrån (bristen på) kandidater.
Med ett gediget fotbolls-CV.
Något som inte är svenskt.
Men framförallt är det någonting nytt.
Det behöver inte vara svårare än så.
Någonting som får gnistan tillbaka hos de surmulna och trötta svenska supportrarna. Där jag är en av dem som med tiden tappat både intresse och geist för herrlandslaget. Framförallt när damernas dito under samma period gått framåt på ett såväl spännande som imponerande sätt.
Supportermässigt är det både motvind och uppförsbacke för Köpenhamnspågen som samtidigt kommer få både tid och tålamod för att bygga upp någonting kring och med en offensiv lagd generation svenska fotbollsspelare. Samtidigt som den svenska defensiven fått både en och två törnar den senaste tiden.
Det kommer att ta tid både för honom och svenska fotbollförbundet att få i ordning på ekonomi, organisation och utveckling.
Även om varken Azerbajdzjan, Estland eller Slovakien kittlar några fotbollsnerver så är det där Sverige befinner sig. Kanske är det också just det Sverige behöver här och nu.
Ett likväl förväntat favoritskap med en tränare som vill någonting annorlunda.
Lite lugn och ro utan personliga medievendettor.
Vi har åtminstone en förbundskapten igen. Än så länge utan några krav.
Kan svensk herrfotboll bli rolig att följa igen är det ett steg i rätt riktning.
Jag tror faktiskt att det kan bli rätt så bra.
För det kan i alla fall inte bli sämre.