Tack Sverige, tack Zećira Mušović, tack goal-line technology, tack marginaler, tack dåliga straffar och svaga amerikanska straffpsyken. Det var sannerligen varken snyggt, bekvämt eller välförtjänt men vad spelar orättvisa för roll när det är millimetrar som räknas.
Ett lag med självförtroende och full pott.
Ett lag som var en stolpträff emot sig från att inte gå vidare från gruppen.
Om USA passade Sverige bättre än Nederländerna? Med facit i hand kunde svaret lika gärna varit både ja och nej. Klart var att USA var det bästa laget Sverige mött hittills oavsett vad de gjort eller inte gjort – hur de än presterat.
Att VM börjar först när utslagsmatcherna drar igång är väl mer en lite trött klyscha. Gruppspelet var knappast någon gentil raksträcka. Spanien, Japan och Nederländerna klarade sig dessutom ganska så enkelt förbi sina respektive motstånd och bokade en kvartsfinalsbiljett.
Sverige-USA var och är den starkaste åttondelsfinalen. Två lag med respekt för varandra. Två lag som det till trots såg ut mest att tro på USA.
En försiktig och trevande start, en sådan start som kännetecknar två lag som vill men inte riktigt vågar. En matchbild som på något sätt inte var oväntad.
Så hamnade Sverige i en period de redan gjort ett antal gånger med individuella misstag, ett försiktigt försvarsspel och ett tappat initiativ innan de ens fått grepp om det.
Den här gången hamnade de där på grund av ett aggressivt USA, som vann både den första, andra och ofta även den tredje duellen. USA jobbade till sig studsarna, motläggen, marginalerna och frisparkarna och svenskorna fick lägga oerhört mycket energi på att lyckas med de enkla sakerna.
0-0 i paus var ett resultat att tacka och ta emot utan någon som helst tvekan.
Sedan klev Zećira Mušović in i handlingarna och förvandlade alla tidigare tveksamma ingripanden till en redan klassisk målvaktsinsats.
På Lindsey Horans avslut.
På Alex Morgans nick.
Jag antar att Sveriges matchplan var att luta sig defensivt, men inte att de trycktes ner så mycket som de gjorde. Det var trots allt ett väldigt bra försvarande Sverige där Jonna Andersson aldrig slutade springa och det är en gåta hur USA inte vann den här matchen på ordinarie tid.
Om du lägger alla energi på att freda ditt eget mål är det väldigt långt till motståndaren.
När Sverige väl vann boll fanns det ingen ork – varken fysiskt eller mentalt – att göra någonting konstruktivt. Kanske hade de vunnit på att kliva upp högre i pressen, de störde ett frustrerat USA när de väl gjorde det. Men perioderna var för korta och tiden emellan dem för lång.
Peter Gerhardsson försökte förändra och för en gångs skull höll jag med om bytena. Lina Hurtig och Sofia Jakobsson gav en annan tyngd och en annan erfarenhet. Även om bytena var av offensiv kraft fick Sverige ytterligare energi defensivt.
Förlängningen var en 30 minuters väntan på det ofrånkomliga och när Horan vunnit slantslingningen kändes det som att det kunde gå precis hur som helst.
När Sophia Smith stegade upp kändes det dödsdömt och svart.
Amerikanskorna slarvade bort det.
Sverige höll verkligen på att göra det.
Hurtigs straff var inte bättre än de som missade. Men för första gången den här dagen så hade Sverige marginalerna med sig.
En jäkla millimeters marginal.
En väntan på Stephanie Frapparts besked som kändes som en halvlek.
Sedan en total och genuin eufori lika stark som Alyssa Naehers totala förvåning och oförståelse.
Det här måste vara ett av de allra grymmaste sätt att åka ur en turnering på.
Sverige visade att det inte behövde vara snyggt eller bekvämt.
Sverige ska spela kvartsfinal.
USA ska inte göra det.
Då spelar rättvisa eller matchbild ingen roll.