Japan hade seglat upp som titelfavorit, manövrerat ut Spanien och städat av Norge. Sverige hade börjat skakigt men växt in i turneringen och fipplat bort USA. Jag trodde det skulle ta stopp här – istället gjorde Sverige sin bästa match i 60 minuter och bokade en plats i semin. Kontrollerat men med onödigt mycket darr på ribban.
Ska vi prata laguttagningar igen?
Vi ska prata hur viktigt det är med kontinuitet.
England dansade igenom sin EM-sommar i fjol med ett skadefritt manskap som blev bättre och bättre ju mer de fick spela tillsammans.
Då var Sverige skadeskjutet med osäkerhet och corona-kaos.
Det här mästerskapet har blågults kontinuitet varit fläckfri och den enda gången det roterades var för att de kunde – inte för att de var tvungna.
Sådana detaljer kan vinna mästerskap.
Fråga Sarina Wiegman.
Peter Gerhardsson må försöka lägga ut dimridåer men de blåser bort lika fort.
Magdalena Eriksson? Kosovare Asllani? Caroline Seger?
Någon av dem skulle bli lagkapten mot Japan.
Alla visste att det inte var någon fråga om startelvan.
If it ain’t broke. Don’t fix it.
Norge borde kunde och kanske till och med borde slagit Japan. Istället gav man bort två mål och så stannade äventyret vid en åttondelsfinal.
Sverige prickade rätt i det defensiva spelet på ett enastående sätt. Gav inte japanskorna en sekund att ställa om på.
Jag tror inte Japan var beredda på det här. Jag tror de förväntade sig ett lågt stående Sverige, ett passivt motstånd som var rädda för omställningar. Men det fanns inga tendenser på rädsla. Inga tendenser på nervositet.
Stina Blackstenius borde gjort mål. Kosovare Asllani borde fått göra mål. Men när allt kommer kring så är det bara att luta sig mot en mittback från Sölvesborg – och återigen hade Sverige gjort mål efter en fast situation. 2-0 på en straff som är straff men där vi absolut kan kritisera den inkonsekventa handsregeln. Sedan än ännu mer tveksam straff som Riko Ueki dundrade i ribban.
Bra lag har tur sägs det. Bra lag förtjänar tur. Sverige förtjänade mer än 2-0.
Men fotboll är aldrig så enkelt.
Kanske dansar Sveriges marginaler lite väl nära kanten.
En onödig frispark och ett lite tveksamt målvaktsingripande landade bollen ånyo på Sveriges rätta sida. Zećira Mušović fick ont, Sverige tappade fokus och Magdalena Eriksson serverade AIK-bekantingen Honoka Hayashi i målområdet.
Det var ju sådana misstag Norge gav bort.
Inte Sverige.
Inte efter den timme av en mer eller mindre perfekt fotboll.
Desperation och panik men på två olika sätt med två olika utgångspunkter.
Japan försökte och stormade ann. Sverige krånglade sig ur ett halvdant grepp.
Sverige kontrollerade det här i 60 minuter, höll stången i ytterligare 15 minuter. Det räckte för att Japan skulle få sina möjligheter och det säger lite om hur bra de varit i det här mästerskapet, hur bra de är. När Asllani klev av försvann en trygghet på mittfältet som Japan utnyttjade.
I dag var Sverige bättre och visade upp en insats som kan gå hela vägen.
Se upp Spanien, här kommer Blågult.