På en öde arena i Göteborg ska ikväll en av världens häftigaste fotbollsmatcher spelas. Med ett antal av de allra största stjärnorna på plats. Mitt i en pandemi där ingen förutom spelarna själva kommer att få uppleva det – den här finalen kommer aldrig att kunna göra sig rätta. Och som alltid är det de som kämpar mest som straffas hårdast när en arrangör inte bryr sig.
2013 såg över 41.000 personer EM-finalen på Friends Arena. En rekordslagning och ett nederlagstippat Norge som gav allt mot stornationen Tyskland.
Mycket har hänt sedan dess.
Samma vår vann Wolfsburg sin första Champions League-titel mot det Lyon som senare skulle komma att svepa in hela turneringen i sina vit-blå-röda färger.
Varken Ada Hegerberg eller Caroline Graham Hansen spelade just den finalen men ledde sitt Norge till ett överraskande silver i Sverige.
Mycket har hänt sedan dess.
Hegerberg har erövrat Lyon och blivit utsedd till världens bästa spelare.
Graham Hansen lämnade Norge för Sverige och sedan Sverige för Tyskland och landade i Katalonien.
Åtta års erfarenheter rikare.
Med individuella priser, ligaguld, cupsegrar och Champions League-finaler innan för västarna.
När en 18-årig ytteranfallare susade fram och gjorde Europamästerskapet till sitt var det bara början. Men jag tror inte varken hon eller någon annan kunde ana vart allting var på väg. Hon som flyttade hem för att gå klart skolan – ni vet i fall att det inte skulle fungera att spela fotboll på heltid.
När Chelsea och Barcelona möts på Gamla Ullevi ikväll är det ett möte mellan två av världens största klubbar.
Inte bara på damsidan.
Inte bara på herrsidan.
Mycket har hänt sedan dess.
Utan bara – två av världens största klubbar.
Äh, ni kan det där om att framgång föder framgång men någon måste stå längst fram i ledet och våga ta ett steg bakåt innan det går att rusa fram genom pokalernas gyllene sken.
Det är inte längre Umeå IK, Turbine Potsdam eller Frankfurt som är de som slåss om de europeiska stortitlarna.
Det är knappt ens längre Lyon.
2021 heter klubbarna Manchester City, Paris Saint-Germain, Bayern München, Chelsea och Barcelona.
FC Rosengård var där i kvarten precis som Lyon. Men bortsett från dem kunde kvartsfinalen lika gärna varit ett spelschema för herrarnas dito.
Det är på svensk mark en av damfotbollens häftigaste matcher ska avgöras.
Inte bara på 2000-talet. Utan historiskt.
Med världsstjärnor från världslag och rekorddyra anfallare från Danmark.
Med en svensk lagkapten i ett lag som rustar för världsherravälde med en färsk ligaseger i troférummet.
Det som gör ondast av allt är att ingen kommer att få uppleva det på plats.
Inte ens åtta personer.
Jag vet inte om en publikfri match eller en med åtta åskådare hade varit det största hånet mot den här typen av tillställning.
En match av den här digniteten är inte värd det här.
Den är värd en fullproppad arena med supportrar som älskar sina lag – den är värd unga tjejer som kommer dit för att se sina idoler med drömmar som inte längre är omöjliga.
De som vill bli som Pernille Harder, Magdalena Eriksson eller Jonna Andersson.
Igår gjorde Youri Tielemans matchens enda mål när Leicester vann FA-cupen mot Chelsea.
På Wembley.
Inför 20.000 åskådare.
Mindre än ett dygn senare ska det avgöras vem som är bäst i Europa.
På Gamla Ullevi.
Inför inga alls.
Det är så otroligt sorgligt för precis alla. Men det är knappast en chock att UEFA väljer att flytta herrarnas final för att möjliggöra publik men inte ens lyfter frågan att göra detsamma för damernas.
Det hade gått att lösa om de bara ville – om de faktiskt brydde sig.
Mycket har hänt sedan 2013.
Men alldeles, alldeles för mycket är sig likt.
Och som alltid är det de som kämpar mest som straffas hårdast.