Det var upplagt för final och det var två olika lag med liknande ligasäsonger bakom sig. På en sidan ett fysiskt och lite mer direkt Chelsea – på andra sidan ett DNAskt tiki taka-Barcelona. Efter 37 sekunder hade förväntningarna slagit knut på sig självt och kvävt varenda spänningsnerv i Göteborg.
Det var knappast så att Chelsea gav eller fick chansen att göra sig själva rättvisa.
En panikrensning på egen spelare och en retlig båge över Ann-Katrin Berger innan hon knappt kommit upp på fötter efter Lieke Martens ribbskott.
En öppning som antagligen chockade Barcelona lite mycket som Chelsea.
Sedan en straff som inte såg ut som en straff men en straff som blev en straff även efter VAR-granskning.
Det var minst sagt inte Chelseas första tolv minuter på Gamla Ullevi i Göteborg.
Orättvist?
Det är inte rättvist att göra den bedömningen.
Inte där.
Inte efter en kvart.
Sedan var det som att Barcelona kom ikapp den 2-0-ledning de fått.
Sedan satte de fart och visade varför den osannolika målskillnaden på 128-5 i Premiera Iberdrola.
Då hängde Chelsea inte med och mot Martens individuella skicklighet spelar det ingen roll hur nära eller bra du ligger i presspelet.
Helt plötsligt stod det 3-0 och när det kändes som att de engelska mästarinnorna faktiskt hittat lite lugn – om än med konstgjord andning – accelererade holländskan förbi igen och satte upp Caroline Graham Hansen till 4-0.
Samma kväll som herrarna spelade bort sig själva från en ligatitel visade damerna att det här bara är början. De tog med sig alla erfarenheter från finalförlusten mot Lyon 2019 och gav Chelsea samma uppläxning de själva åkte på i Budapest för ett par år sedan.
Ett Barcelona sprängfyllt med självförtroende och glädje som hade 4-0 efter 36 minuter?
Lycka till, Chelsea.
De samlade ihop sig efter 0-1, efter 0-2, 0-3 och 0-4 och i paus kom ett offensivt byte och en signalt att Chelsea skulle gå för det.
Det fanns liksom inget annat val.
Det finns inget svårare än att leda med 4-0.
Eller var det tvärtom?
Chelsea kom ut till den andra halvleken en offensiv jakt på någonting som skulle ge energi – något som skulle ge hopp.
Barcelona kan det här med att diktera villkor, lät Chelsea försöka men flyttade upp när den intensiva kvarten från de blåklädda lagt sig.
Det flöt ut i en lyx att bevaka en historisk första titel i 45 minuter.
Chelsea försökte.
Genom Pernille Harder, Fran Kirby och Sam Kerr.
Men den gyllene trion fick det inte att stämma.
Om allting gick rätt för Barcelona gick allting fel för Chelsea och då är det förtvivlat svårt att vinna Champions League-finaler.
Spänningen höll i en halv minut – sedan hade förväntningarna slagit knut på sig självt.
Det här var Barcelonas final.
Det här var Lieke Martens final.
För sex år sedan gjorde Nederländerna sitt första VM-slutspel. Två år senare gjorde Martens mål i den final Nederländerna vann där hon också blev utsedd till turneringens bästa spelare.
Ikväll klädde hon Gamla Ullevi i rosa-grönt inferno.
Om ett år är det en ny Champions League-final efter en turnering som kommer att få ett helt annat utseende med gruppspel, bättre ekonomiska fördelar och möjligheter till fler lag att få en del av allt det där.
Den här finalen säger något om att vi är inne i något slags tronskifte.
Vi såg hur Lennart Johanssons skapelse växte till sig i början av 90-talet. Där är damerna nu – men en produkt som så alldeles uppenbart fungerar och genererar intresse. Då gäller det också att synas och ge dem som är i den de förutsättningar de förtjänar.
Den här finalen kan mycket väl vara starten för en rivalitet mellan två stora klubbar.
De som sporrar varandra.
De som tvingar alla andra att ta ett steg till. Sedan ett till. Och ett till.
Visst är det häftigt?