Sverige bemötte Sevilla och Spanien med ett så tydlig matchbild att den höll på att fälla dem själva. Men på andra sidan 96 minuter hade blågult gjord alldeles tillräckligt för att vinna en poäng. Att spela efter förutsättningar är en styrka – ett offensivare Sverige hade aldrig nollat Spanien.
Ska vi börja med att skilja på resultat och prestation?
Jag har svårt att tro att det var Janne Anderssons matchplan att sjunka ned åtta spelare i egen straffområdet och sedan i 90 plus tillägg skicka så långt det bara gick.
Spanien visste såklart att hemmaplansfördelen och det faktum att de är ett bättre – på pappret – lag än Sverige. Så varför skulle inte de skjuta fram positionerna och mata offensiv kraft.
Alexander Isak glänste offensivt.
Marcus Berg brände den enda chans han fick.
Precis som att en målvakt kan tappa fokus bakåt när den inte har någonting att göra – hur enkelt är det att skjuta in sig offensivt som forward med ett bollinnehav på under 20%?
Vi bombar iväg den där klyschan att en premiär är en premiär och en premiär mot Spanien är en premiär som de flesta nog helst skulle vilja vara utan.
Sverige spelade efter sina förutsättningar.
Att offensivt försöka manövrera ut Spanien var knappast en plan som hade diskuterats under uppladdningen i Båstad och Göteborg.
Visst.
Robin Olsen gjorde en sådan där idiotmatch som krävs för att landslag som Sverige ska få med sig positiva resultat från nationer som erkänt är större.
Det där lilla flytet.
Men det är samtidigt ett underbetyg till Spanien att det blev mållöst.
Det där lilla oflytet.
Ett hemmalag i toppform hade löst de defensiva knutarna. De hade höjt tempot lite till och de hade tryckt på lite hårdare. När de väl försökte så var det huvud, ben, kroppar och händer i vägen och spelade den mest destruktiva typ av fotboll.
När Sverige väl passerade mittlinjen och fick upp bollen på Bergs bringa och kippade efter syre hände det saker som såg till att åtminstone mentalt hålla spanjorerna någorlunda ajour.
När matchen väl skulle stängas skulle den stängas ordentligt.
Isak har inte Viktor Claessons defensiva driv och slit i sig och en kopiöst pressande Berg orkade av naturligt skäl inte alla minuter.
Sverige prioriterade försvarsspelet och Sverige prioriterade rätt.
Jag vet inte riktigt vad gemene man har för naiva förhoppningar och krav på vad Sverige ska göra. Om de inte är bättre än så här? Tja, hur hade ni trott att Sverige skulle tagit sig an den här matchen? Det var knappast så att Sverige var ensamma på planen och matchplanen kommer såklart inte se likadant ut mot varken Slovakien eller Polen.
Sverige spelade utifrån sina förutsättningar och gjorde tillräckligt för att vinna en poäng.
Tänk hur tongångarna varit om en slutkörd forward tappat pressen och gett bort 0–1.