180 minuters EM-fotboll utan ett utsläppt mål och en helt annat matchbild än mot Spanien. Det krävdes teknisk briljans och en straffspark för att lossna på knutarna. Det var en måstematch som Sverige löste. Det var en måstematch som Alexander Isak löste.
Att Sverige skulle ställa om från superdefensivt till überoffensivt och rulla ut Slovakien var en lika naiv som omöjlig tanke.
Däremot fanns det såklart en förhoppning – och kanske till och med ett krav – att Sverige behövde flytta upp positionerna och agera på offensiv planhalva istället för i eget straffområdet som i måndags.
Samtidigt.
Ett Slovakien med tre pinnar som var nöjda med ett kryss.
Det kanske inte var så konstigt att Sverige lastade över allt ansvar på Spanien.
Om eftermiddagens bolltapp och nervösa passningsspel skett i större skala i Sevilla hade både resultatet och känslan varit en annan.
Slovakien sjönk ner, låg på rätt sida och väntade ut misstagen.
Robert Mak sprang på allt. Ondrej Duda föll på allt. Och Kristoffer Olsson såg till att ge sig själv en varning efter tre företeelser redan efter 23 minuter.
Måndagskvällen låg kvar i bakhuvudet som en omöjlig händelse att skaka av sig.
Det hände ingenting.
Sedan ingenting.
Och ingenting.
Engelska BBC tyckte att matchen var så intetsägande att de struntade i att sända den första halvlekens highlight-paket.
Det säger någonting om både engelsmännen och det som utspelade sig i St Petersburg.
Marcus Berg jobbade kopiöst men fick inget understöd.
Alexander Isak försökte men kom inte rätt.
Emil Forsberg vände ut och in och hem igen.
Att försvara sig mot en spelvändning på fyra passningar över 60 meter är inga större problem.
Janne Andersson fick skäll av de flesta användare av sociala medier när Alexander Isak byttes ut mot Spanien.
”Trött”, sa förbundskaptenen. ”Jag började komma igång offensivt”, sa anfallaren.
Det tog en timme innan det brändes rejält.
En stöt som gav Sverige glöd och tron sig själva. Så som Robin Quaison tror på att han ska få bollen varje gång han drar iväg i djupled.
Det var den typen av raka anfallsspel Sverige saknade. Det var de ytorna som gav Isak utrymme att operera på.
Lyftningen fram till en framstörtande Quaison var ett annat typ av samarbete. Sådana som luckrar upp lågt liggande försvar. När Emil Forsberg dunkade in 1-0 var det i samma mål han såg till att skicka Sverige vidare till en VM-kvart 2018.
Det blev onödigt spännande på det där sättet det kan bli med ett desperat anfallsspel mot nyinkomna försvarsspelare.
Victor Lindelöf och Marcus Danielson släppte ingenting förbi sig och Mikael Lustig var mest överallt på högerkanten.
Då kunde inte ens ett VAR-beslut ge Slovakien en straff.
De små detaljerna och besluten. Som när Victor Claesson tog med boll i steget och blev fälld istället för att dunka iväg för allt ha var värd.
Allting kretsade kring Alexander Isak – det visste Slovakien innan. Men det verkade inte spela någon roll. Ju fler försvarare mot sig, desto fler att kliva runt.
Självförtroende gör saker med fotbollsspelare.
Den kliniska inställningen till att göra mål också.
Visst kunde han passa istället för att gå på avslut själv. Men det är den egoismen som behövs.
Säkrar man defensivt tappar man offensivt. En balansgång kring den metaforiska filten att frysa om huvudet eller tårna.
Det var en måstematch som Sverige löste. Det var en måstematch som Alexander Isak löste.
På ett sätt utifrån andra förutsättningar än tidigare.
Frågan är om Sverige är beredda att lägga allt ansvar på den 21-åriga anfallaren.
Han verkar inte ha något emot det i alla fall.
Varsågod att ta för dig, Alexander Isak.