Vi har återvant oss vid publik på läktarna, elektrifierade stämningar på nytt och matcher som inte längre känns som träningsmatcher. Mot USA fanns det ingen publik – men det saknades definitivt inte energi. En energi som Sverige gjorde till sin och höll i 90 neongula minuter.
Sverige samlade sig under nationalsången och kom ut med en press i världsklass där Caroline Seger dikterade hela mittfältet själv.
Gestikulerade och styrde.
Stängde ner amerikanska omställningar och visade på en viktig smartness.
Kalla det Andrea Pirlo-rollen om ni vill.
USA var inte beredda på det kollektiva Sverige som gjorde allting rätt.
Stängde ytor.
Kantrade och tryckte ut USA mot Hanna Glas.
Crystal Dunn gjorde det bra offensivt men hade det tyngre defensivt när Sofia Jakobsson kombinationsspelade sig förbi.
En gång. Två gånger.
Det fanns ett tålamod och ett lugnt som gav ett välbehövligt självförtroende.
Kom inte och tro att ni ska köra över oss, USA.
Stina Blackstenius var hela det där självförtroendet själv.
En bränd målchans tidigt? Äh. Nästa aktion.
Nästa anfall.
Ett välavvägt inlägg från höger (igen) och en Vadstena-panna som inte tvekade en millisekund.
1-0 från en anfallare som nästa glömt bort hur man inte gör mål.
Det var rättvist. Till och med väntat utifrån matchbilden Sverige skapat sig under den första halvleken. Dessutom med bud på både ett och två mål till. Med avslut utifrån som Alyssa Naeher inte sällan hade problem med. Med Kosovare Asllani som uppspelspunkt hade USA problem med snabba svenska omställningar och höga bollvinster.
Likväl så hittade USA en av få målchanser och en nick som träffade stolpen – men det var liksom ingenting som noterades. Det var bara en lite bula på det bra Sverige gjorde.
Efter alldeles för många hörnor utan utdelning stod en lika omarkerad Stina Blackstenius vid bortre och slog in 2-0 och Sverige hade tagit ner en eventuell USA-forcering.
USA bytte in Megan Rapione, hittade tillbaka och träffade stolpen igen.
Sverige vågade, ville och fortsatte – Sofia Jakobsson lämnade över till Hanna Glas som hittade Lina Hurtig. En lätt V-löpning, ett par steg bakåt.
3-0.
Ett bevis på slutelvor respektive startelvor och att Lina Hurtigs huvudspel kan bli avgörande i matcher mot lågt stående försvar som praktiserar kompakt försvarsspel.
Visst har vi pratat tidigare om marginaler och att ha dem på sin sida?
Det som skulle bli USAs revansch från debaclet 2016 blev knappt en tendens.
Det här var Sveriges match i 90 minuter.
90 neongula minuter.
Det känns nästan lite överdrivet att hylla varenda insats och varenda spelare. Men det var så det kändes. Det var så det såg ut. Sverige spelade ut de regerande världsmästarinnorna och kastade sig in i det de här olympiska spelet på ett sätt nog ingen trodde på.
Jo, visst satte de ribban i Tokyo. Det har alla övriga elva lag sett. Och en grogrund för ett magiskt spel i Japan.