De som hoppades på överraskningar fick ingenting och därefter har det pratats om både chock och besvikelse. VM i Australien och Nya Zeeland kommer blir Peter Gerhardssons sista natt med sitt landslag och det är upp till honom att motbevisa alla andra. Det som återstår att se är om det verkligen är värt det – både nu och sen.
Det är ett evigt balanserande mellan då och nu och nu och sen. Då som i någonting nytt som Peter Gerhardsson tog in i landslaget 2017.
Då som i ännu längre sedan och en fortfarande bitter eftersmak från finalförlusten 2003 där en frispark som verkligen inte var frispark gav tyskorna ett guld.
Nu som i en kortsiktig och nostalgisk trupp med en eventuell startelva som lika gärna kunde hämtas från VM 2019.
Nu som i att en återigen skadad Caroline Seger är uttagen på bekostnad till sen.
Det sen som bland andra tillhör Rosa Kafaji och Matilda Vinberg.
Se och lära eller ha kvaliteten att förändra matchbilder.
Om någon av dem, eller för den delen båda, hade varit med hade de knappast varit nöjda med att titta hur det fungerat.
De hade velat förändra.
Den injektionen hade Sverige behövt redan nu. Dels för en ungdomlig och kaxig entusiasm som ger totalt fan i vem som står mitt emot. Men lika mycket ett signalvärde mot andra att du kan bli uttagen på kvalitet oavsett ålder.
Förra sommaren spände blågult ut bröstet så mycket att emblemet höll på att spricka.
Var det inte prat om guld var det inprintade kampanjer om att berätta hur de skulle slås.
En oerhört uppfriskande approach mot Jantesverige som de med facit i hand inte bottnade i. Men å andra sidan – hur ska man veta det om man aldrig provar?
Kanske är det den lilla osäkerheten som ligger till grund för en trupputtagning som snarare känns som en sista dans, en sista fest med gänget och en sista chans för Gerhardsson innan han lämnar över landslagsoverallen.
Det känns lite för säkert, egoistiskt och lite för fegt i en tid då damfotbollen växer och växer på precis alla sätt och vis och där Sverige både som nation och inhemsk högstaliga redan halkat efter.
Moloket och negativt redan tre veckor innan premiären och en rädsla och cynism som säkerhetstänk i fall det skulle gå käpprätt åt helvete.
Riktigt så illa kan det omöjligt gå – så dåliga är inte Sverige i grunden.
Men hur illa skulle det egentligen kunna gå med ett par nya och yngre namn i truppen som skulle få ovärderlig erfarenhet nu att nyttja i framtiden och komma redo till EM i Schweiz 2025?
Ett världsmästerskap vaskas inte för framtida medaljer, spelare och pokaler.
Men nog borde det finnas en mellanväg.
Istället blev det en trupp av gammal vana, av övervägande rutin och för att de varit där tidigare snarare än den form de är i nu.
Känslan är – om inte tvärtemot förra sommaren – något mer försiktig och tillbakadragen.
Och det känns… Platt.