”I’m just a normal lad from Liverpool whose dream has just come true.” Ja, han kommer alltid att vara en grabb från Merseyside. Det går att lämna på olika sätt och det går att hantera det med likgiltighet eller bestörtning, eller för den delen lite av varje. Däremot kommer eftermälet aldrig gå att sudda ut.
Ibland är tystheten ett tillräckligt svar för att se vart man är på väg. Vart någon annan är på väg.
Kanske var det någon slags sedvanlig fotbollsnaivitet. Den om legendarer, klubbhjärtan och ”one club men”. Det som numer blivit en utopi.
Mitt i en fotbollsindustri som för varje månad bräcker sig själv på ekonomiska sätt.
Vi borde vara vana.
Det är varken första eller sista gången en spelare lämnar en klubb.
Men ändå. Någonstans innanför kevlarvästen finns viljan, tron och förhoppningen om att någon, bara någon, ska göra något annorlunda. Stanna kvar, stå emot, säga nej.
Som viftar bort blodiga Saudimiljarder och oljepengar.
Real Madrid är en av världens största fotbollsklubbar. Antagligen ett av världens största varumärken. De kommer att vara det oavsett säsonger utan titlar eller finalplatser. Den grandiosa självbilden av en spansk mästarklubb som både vill och kan peka på den guldkalv de vill ha för att fösa in den i boxen.
Kanske är det den anledningen som skaver och tuggar mest.
Varför väljer Trent Alexander-Arnold varumärket i Madrid före legendarstatus i sin hemstad?
Han är en vanlig grabb från Liverpool som fått sina drömmar uppfyllda men som kastar bort dem. Den egoistiska framtoningen. Där en utebliven transfersumma blir en sign on-bonus och en Z-generation som spänner ut sina egna fickor för att fylla dem med guldtackor.
Nu kan han springa omkring med polaren Bellingham i en fotbollsklubb som de bara ser som en arbetsgivare. Med målgester om att snacka när det verkar som att han redan bestämt sig för att lämna gratis redan i april 2024.
Alexander-Arnold har vunnit allt som går att vinna i Liverpool. Han lämnar med klubbens tjugonde ligatitelmedalj runt halsen. Grabben har inte ens fyllt 26. Den storheten har han. Den storheten ville han bli när han sa att han drömde om att bli kapten för Liverpool. Kanske har han ångrat sig. Antagligen menade han det då. Men innebörden försvinner.
Jag har sett jämförelserna med Steven Gerrard när han tackade nej till allt och alla när Liverpool behövde honom som mest. När precis allting höll på att gå åt helvete.
Att stanna där och då är verkligen någonting annat.
Det kunde mycket väl blivit Chelsea.
Där är millimeterskillnaden. En påskrift på ett papper.
Liverpool eller Chelsea.
Liverpool eller Real Madrid.
En av klubbens största eller en svikare.
Jag fattar idén och längtan om att prova någonting nytt. I en annan stad i ett annat land. Jag säger inte att han inte bryr sig om Liverpool. Jag tror bara att han bryr sig mer om sig själv och det är någonting vi inte borde vara förvånade över.
Ändå är det precis där vi är.
I en känsla av apati och förfäran.
Då spelar drömmål, kliniska hörnor och assistrekord ingen roll. Det blir någonting i periferin. En säkerhetsmekanism att stoppa den omedelbara ilskan.
Om Alexander-Arnold får vara egoistisk får supportrarna också vara det. Då måste känslor få spela in istället för rationella tankar. Alla supportrar förstår att han lämnar. Men alla förstår inte att han lämnar.
Men sättet han hanterade det här på – det får han helt enkelt stå för.
Och det kommer han aldrig kunna sudda ut.
Hur mycket han än försöker.
”It’s not important what people think when you come in, it’s much more important what people think when you leave.”
Var det inte så hans tyske läromästare sa?