Torsdag och fredag. Snart är vi där på klämdagskvällen och ett sedan länge utsåld Parc des Princes i Paris. Premiären. Frankrike mot Sydkorea. Sedan finalen i juli. Två stora, häftiga och viktiga matcher. Men inte ens då kan fotbollsmatcher som spelas av damer få det hundraprocentiga rampljuset.
Det låter vackert och det låter bra – det där om att UEFA tagit fram en ny strategi som ska göra damfotbollen bättre och större både spelmässigt och på marknadssidan.Framtiden är sen och när nutiden väl kommer så finns det andra saker som är lite viktigare och som väger lite tyngre. Att det sedan talar emot det som de precis sagt? Ja, jo men de har i alla fall en plan.
Att damfotbollen ur ett intresseperspektiv skulle konkurrera ut herrfotbollen är ett uppdrag som är dömt att misslyckas och därför är det ingen som kommer att försöka med de. Så långt har det inte gått. Men om intresset för någonting ska öka behöver det få utrymme och exponering, annars kan de lägga ner hur mycket tid och pengar som helst utan att få någon verkningsgrad.
Med andra ord: Om FIFA vill att så många som möjligt ska se premiären av fotbolls-VM för damer och öka uppmärksamheten kring sporten, lägg inte elva EM-kvalmatcher för herrar exakt samtidigt som matchen i Paris spelas.
De som redan nu bestämt sig för att se premiären kommer att se premiären. De som redan nu bestämt sig för att se någon av de kvalmatcherna kommer att se någon av kvalmatcherna. De som eventuellt tänkte se premiären för att de är lite nyfikna kommer antagligen att se någon av kvalmatcherna av gammal vana.
Den som inte intresserar sig det allra minsta för VM kommer såklart inte att ägna några TV-minuter åt det oavsett. Men FIFA ger inte heller damfotbollen en ärlig chans att dra nya tittare och skapa ett nytt intresse hos den generella fotbollssupportern som kanske valt att slå på premiären om det inte fanns någon manlig konkurrens och i det bästa av världar tänkt att det faktiskt inte var så illa trots allt.
Fotbolls-VM är det största en spelare kan uppleva och likväl kommer premiären att hamna i skymundan av ett dussin herrmatcher. När finalen väl spelas den 7e juli gör den det dessutom samtidigt som herrfinalerna i Copa América och Concacaf Gold Cup.
Det skaver och det irriterar. Men ingen kan väl egentligen vara det minsta förvånad. Damfotbollen är varken prioriterad eller värd att satsa på om frågan ställs till de allra högsta, bestämmande organen. Men det finns i alla fall en strategi.
Det är väl bara att gräva ner huvudet och lyfta den där matcherna och turneringen så mycket det går. Det är knappast så att ingen vet om det. Det är knappast så att VM inte har dragit intresse – jodå. Människor kommer att gå på matcherna och följa sina lag framför diverse skärmar. Men premiären borde kunna få ännu mer uppmärksamhet och den borde kunna få stå för sig själv på en ensam piedestal. Precis som finalen på Stade de Lyon en månad senare.
För en jämställd fotboll krävs synlighet. De fyra statyerna avbildade av Nilla Fischer, Hedvig Lindahl, Caroline Seger och Kosovare Asllani som presenterades i samband med VM-genrepet är en typ av synlighet. Annonstavlor runt om i England med de engelska landslagsspelarna är en annan.
Att spela en VM-premiär och en VM-final utan konkurrens är en tredje.