Bedömningssporten fotboll – frisparkssprayer, målkameror och videoassisterande domare. Ändå har fotbolls-VM 2019 redan efter en vecka haft en hel del tveksamma situationer. Var det inte det som skulle stävjas?
Hur schysst det är att kasta in ett helt nytt videosystem i en VM-turnering utan att fotbollen på damsidan fått prova på det går såklart att diskutera. Jo, domarna har fått utbildning men omsättningen i praktiken har väl varit sådär.
För att uttrycka det milt.
Det som varit VARs motståndare är tiden. Att det inte ska ta flera minuter att ta ett beslut.
Det har tagit både tid och energi och det har blivit straffar som inte borde vara straffar och mål som egentligen borde blåsts av.
Först var det Sydafrika och Nothando Vilakazi som föll när mittbackens fot efter en bortrensning träffade Luicia Garcías knä och efter en lång överläggning pekade domaren på straff, Sydafrikanskan fick sin andra varning och Spanien vände och vann.
Där och då sattes nivån på den typen av straffar.
Då måste den typen av situationer bli straff varje gång.
Marginalerna är ju sådär små i ett världsmästerskap och Sydafrika förlorade två poäng där i Le Havre.
Så kom en liknande satsning i en helt annan match. Ingen Syrstad Engen mot Marion Torrent. En fullföljd rensning och en tveksam bolltouch.
En VAR-check och en straffspark senare och Norge hade förlorat.
Då går det dessutom att diskutera Torrents sulsatsning i samma situation.
Hellre fria eller hellre fälla?
Här har det varit tydligt.
Att Brasilien tappade 0–2 till 2–3 mot Australien borde inte hända men att tappa koncentrationen efter avbrott är inte jättesvårt att förstå.
Speciellt inte när det är sådär tveksamt.
Om huruvida en spelare påverkar spelet eller inte.
En spelare som springer offensivt med ögonen på bollen känns spontant som påverkande.
Eller Yuika Sugasawas fall i straffområdet mot Skottland. Handpåläggningen av Rachel Corsie är varken tuff eller hård.
Det är däremot straffen.
Om den granskades?
Nä.
Tveksamma situationer verkar bara dubbelkollas ibland.