Viljan att vinna och rädslan att förlora. Lättnad att ta sig vidare och oket över att vara hemmanation. Brasilien blödde som Martas läppstift och när en historisk epok antagligen tog slut såg Frankrike till att hålla liv i sin.
Och som det blåstes på redan från start där ett fullsatt Stade Océane i Le Havre nationalsångs-dånade ut i den franska kvällsvärmen.
Pressen utifrån på ett medaljsträvande Frankrike.
Pressen inifrån på ett Brasilien som alltid jagar final.
Så blev det avvaktande och försiktigt och hackigt och ytterligare ett tveksamt VAR-beslut när Barbara kom halvsekunden för sent in i duellen med Valerie Gauvin.
Det skulle varit 1–0.
Det skulle varit en utvisning på Wendie Renards sula mot Debinha.
Avsaknaden av logik fortsätter när det kommer till domarnas bekvämlighet att lita på sin egen instinkt och rädslan för att göra fel och få kritik.
Ironiskt nog är det ju det alla pratar om efteråt ändå.
Montpellier-anfallaren skulle få sin revansch och Frankrike skulle få sitt ledningsmål.
Precis som att den franska hemmapublikens ironiska jubel över ett bortdömt kvitteringsmål satte andan i halsen.
1–1 granskades. Såklart.
Jodå, det var korrekt den här gången men marginalerna var så pass tydliga att det beslutet borde tagits av den assisterande domaren direkt.
Och det var ju en åttondelsfinal mellan två lag som vägrade att förlora.
Tufft och cyniskt.
Småfult och irriterat.
Två lag som var värda att fortsätta spela fotboll den här VM-sommaren.
Den som inte är rädd att förlora brukar vara den som vinner och det var ett sammanbitet Frankrike och ett något mer avslappnat Brasilien som stod och väntade på att förlängningen skulle dra igång.
Att vilja våga vinna.
Det sa ganska signifikativt vad känslorna betydde.
Det om att Frankrike hade allt att förlora där i den nordvästra delen av landet – i den stad de aldrig åkt besegrade från tidigare.
Frankrike såg rädslan i en förlust och de visste ju att de hade så mycket mer att mista än Brasilien.
Amadine Henry ville inte förlora – Cometh the hour, cometh the captain och en behärskad bredsida bakom en ständigt utbuad målvakt.
En kapten skickade sitt land till en kvartsfinal.
En annan gjorde med stor sannolikhet sitt sista världsmästerskap.
Marta är redan historisk på så många sätt.
Mot Italien gjorde hon sitt 17:e VM-mål och blev därmed historiens bästa VM-målskytt. Före Miroslav Klose och före Ronaldo.
En pionjär på sitt sista uppdrag – från Dois Riachos till Umeå, USA och hela vida världen. Som kanske gjort mer för damfotbollen än någon annan och visat så mycket under så lång till för de som behövt det mest.
Det var hon som var först med att tackade de franska spelarna när hennes lagkamrater sjönk ner på gräset.
Brasilien gjorde allt de kunde.
Men det tog rättvist slut.
En hel nation andades ut och Le Havre fortsätter att vara ett franskt vinstnäste.
De är ett steg närmare allt det där de drömmer om och nu har de visat att de också kan slå världslag.
Den styrkan kan mycket väl ta dem ända fram till en första medalj.