Så hade Sverige ett helt annat lag mot ett helt annat motstånd och efter 98 minuter var kvartsfinalen klar. Det var rättvist och det var en sådan där match som pumpade in ett blågult självförtroende.
Efter Peter Gerhardssons USA-experiment stod det där kravet på ett avancemang ytterligare i fokus och mitt i alla om och men verkar det nätta uppländska leendet bevisa att han gjorde rätt val.
Han behöver inte fundera över hur det hade varit att möta Spanien.
Kanada: Check.
Det behövs lite tur, stolpe in och alla andra klyschor för att nå långt i mästerskap. Men framförallt behövs det leverans.
Varken Kosovare Asllani eller Stina Blackstenius hade fått ut något av allt slit och den offensiva kreativiteten fastnade mest i sökandet efter ett passningsspel.
Men så kom den där omställningen och när Blackstenius gjort sitt Stina-mål var det som en kran av självförtroende öppnades och forsade över ett helt landslag.
Ett sådant inte ens en VAR-bedömt straff kan ändra på.
Hedvig Lindahl gjorde analysen, läste Janine Beckie och därifrån kunde nästan vad som helst ha hänt.
Kanada gjorde allt de kunde.
De skickade upp varenda spelare i slutet. De sköt och de ropade på nya straffar och de fick hörna och två extraminuter.
Det hjälpte inte.
Sverige klev in på Parc des Princes som ett nervöst lag med allt att förlora och kom ut på andra sidan med en anfallare som gjort sitt första landslagsmål på över ett år och en kontraktslös förstamålvakt som fick revansch.
Tänk att så lite kan betyda så mycket.
Tänk så mycket det kan ge.
Sverige har fått tillbaka sitt självförtroende och det är alldeles förträffligt välkommet.