Ibland är det för att pappa eller farfar håller på dem. Ibland för att tröjorna är snygga. Ibland för att en spelare man gillar spelar just där. Eller så är det helt enkelt för att namnet råkar vara detsamma som någon man tycker om.
Jag håller egentligen på en helt annan klubb i England än det jag kommer att berätta om nu. Båda klubbarna ligger förvisso i den nordvästra delen på en av de brittiska öarna. De spelar till och med i samma färger. Men de har fått min uppmärksamhet av två olika anledningar. Ett lag från Cheshire – en stad som kanske mest är känd för sina järnvägar – Crewe Alexandra.
Medan staden stoltserat med tillverkning av såväl lokomotiv som Rolls Roys- och Bentley-bilar så har fotbollslaget varken gått som på räls eller kunnat spegla sig i framgång. 2016 trillade de ur tredjedivisionen efter att ha balanserat på nedflyttningsstrecket både en och två säsonger.
Det är med andra ord en klubb som inte fått några stora rubriker eller några 15 minuter i rampljuset. I slutet av 90-talet och en bit in på det nya milleniet tillhörde de den näst högsta serien med en elfteplats i nuvarande Championship 1997 som rekord. Det senaste decenniet har den 143 år gamla klubben huserat i de lägre seriesystemen.
Så hur kommer det sig att en 12-årig kille hundratals mil därifrån får upp ögonen för en klubb som 2003 kom på en 18e plats i division 2? Precis som på samma sätt som det sägs att klubbens namn kommer ifrån. En historia säger att klubben döptes efter Prinsessan Alexandra av Danmark. En annan säger att namnet kommer från det hotell järnvägsarbetarna hade sina möten på (som också den döptes efter samma prinsessa). Ibland behöver det inte vara svårare än att man fastnar för någonting som heter likadant. Där och då var jag kär i en Alexandra och när jag upptäckte att det fanns en fotbollsklubb med samma namn var det inga tvivel. Sedan dess har jag haft Crewe Alexandra lite, lite närmare hjärtat än andra klubbar.
Och det är ju egentligen någonting sådant som ska få en att fastna.
De globalt stora klubbarna har de häftigaste spelarna, de största ekonomiska musklerna och syns överallt. Ett lag som Crewe? En lokal förankring precis som i vilket land som helst när det kommer till de lägre divisionerna. Under säsongen som gick hade de ett publiksnitt på 4 587 personer, 10e bäst i League Two på en arena med en kapacitet på strax över 10 000.
Trots allt en imponerande siffra i en liga en bra bit under de allra största.
Visst, de har fostrat spelare som Dean Ashton och Danny Murphy.
Men i det stora hela är de en av alla klubbar som inte gör något väsen av sig under den engelska flaggan. De finns där och de verkar för de allra närmaste som råkat växa upp i staden och därför också börjat hålla på det lokala fotbollslaget.
När röken från de tidigare industrierna tunnats ut och flyttats utomlands så är det fotbollsarenan som möter blickarna när resenärerna kliver av tågen på Crewe Station. Det spelas fotboll även där och det kommer att fortsätta göra det. Långt bort från TV-kameror, miljonkontrakt, turister och världspressens bevakning.
Det känns lite mer äkta trots allt.
Att det stannat där och då – medan det bara tre-fyra divisioner upp är helt annorlunda. Omvärlden rullar på, alla lever sina liv och plötsligt undrar vi hur de andra har det.
Innan pandemin stängde ner världsfotbollen och förbundet klargjorde att ligan inte skulle spelas klart låg Crewe på en andraplats med samma poäng som Swindon. Det blev efter tre år en uppflyttning – någonting att drömma vidare om. Vad min förälskelse gör nu? Ingen aning. Jag tror inte jag har sett henne sedan skolgården på mellanstadiet. Hon kanske inte ens minns mig. Crewe Alexandra har ingen aning om vem jag är. Men likväl så sitter både hon och laget kvar.
Fast olika mycket.
På olika sätt.
Vissa saker stannar – vissa saker försvinner. Det är någonting vackert i det också. Vare sig det är fotboll eller kärlek. Eller för den delen både och.