Så öppnar vi den där EM-dörren som för lite mer än ett år sedan slog igen med fullkraft och skickade mästerskapet 365 dagar fram i tiden. Maj har blivit juni men likväl är en vaccinations-motande pandemi en pandemi. Det fotbolls-bubblar i hela Europa och det är med en nästan barnslig känsla något som tidigare varit så otroligt givet nu faktiskt ska sätta igång.
En uppskjuten sommar. Mästerskap som aldrig blev av. Lokala serier som halverades. En planet som chockades globalt och försatte en hel värld i ett tillstånd som fortfarande känns overkligt.
Har de senaste ett och ett halvt åren hänt på riktigt eller är det någon slags prequel till The book of Eli?
En skamkänsla och ett dåligt samvete att se fram emot ett Europamästerskap samtidigt som det fortfarande härjar en pandemi som svept fram utan dess like och i en fart ingen hade förväntat sig.
Tänk om allting går så mycket snabbare om vi bara stänger ner allting lite, lite till.
Minns ni när vi trodde att allting skulle vara över där i augusti 2020? När allting skulle bli som vanligt igen till hösten. När det där Europamästerskapet sköts upp och flyttades fram. EM-febern hann aldrig infinna sig – inga omöjliga tips, inga fantasy-ligor.
Inga sociala medier-battles eller knastertorra ”Marcus Berg är bättre än Maradona”-skämt på twitter.
Från ingenting och ingenting till att explodera i en längtan till att se sitt landslag spela fotboll.
När tre dagars hellregn över Sverige på ett halvt dygn vände och gav landet en pollenchock till sommarvälkomnande.
Det är mindre än en månad till EM-premiären.
Varsågoda att börja ladda. För den här gången kommer det faktiskt att sätta igång.
Janne Andersson är Janne Andersson och peggar upp med korv med bröd när de svenska fotograferna besöker uppladdningen i Båstad.
Att Andreas Granqvist är uttagen.
Att Pierre Bengtsson petades och sedan togs in.
Att Alexander Isak har världens scout-ögon på sig.
Att Zlatan Ibrahimovic inte kommer att vara en del av den svenska landslagstruppen.
Att Frankrike på pappret ser otäckt farliga ut.
Att vi hoppas på en ny sommar med kvartsfinal.
Att vi borde slänga ”kanna på, kanna på” under närmaste Sevilla-buss i mitten av juni och begrava den djupt i Andalusien.
Två tankar i huvudet samtidigt. Två känslor som krockar och gnids mot varandra efter ett och ett halvt år utan publik på fotbollsarenorna.
Sverige ska spela EM. Ett EM till trots att landslagen flyger otaliga hundratals mil över kontinenten.
1998 började allting i Vigo efter ett misslyckat VM-kval.
2021 börjar allting i Sevilla för ett landslag som återinfört landslagsintresset i och med äventyret i Frankrike.
Det fotbolls-bubblar i hela Europa. Ja – som vi har längtat.
Till och med efter…
Nästan, bara nästan – den bottenlösa besvikelsen.
Men det är gratis att drömma.