Ett rekordtidigt mål och en Dejan Kulusevski-injektion – Sverige höll på att slarva bort gruppsegern och var minuter ifrån att slänga iväg chansen att gå längre en åttondelsfinal. Victor Claessons mål ändrade på allt. Ett sådant mål som kommer ge energi. Tacka en uppumpad post covid-Dejan för det.
Definitionen av en drömstart?
Tja, det är svårt att säga annorlunda.
Polen var tvungna att vinna för att nå avancemang, försvarade sig nervöst och hade svårt att organisera sig. Rekordmannen Robert Lewandowski stod i centrum och skulle ha varenda boll och passning som polackerna producerade framåt.
Robin Olsen var lika säker som han varit de två andra matcherna.
Victor Lindelöf och Marcus Danielson tog undan det andra.
Ändå släppte Sverige in Polen i matchen. Ändå såg det ut som mot Slovakien. Ändå lyckades inte Sverige göra halvleken till sin.
Alexander Isak drog på sig uppmärksamhet men fick inte ut någonting och snart upptäckte Polen att det gick längre och längre mellan hans aktioner. Robin Quaison gjorde… Ja, vad var det egentligen? Men det var inte så att han spelade till sig en startplats direkt.
Expected goals är en statistik som säger väldigt lite om fotbollen och det spelar ingen roll hur många mål man borde gjort om man inte sätter chanserna.
Fråga Lewandowski i den första halvleken.
Sverige visade igen att man kan försvara sig genom att anfalla men tappade förmågan att göra det i längre än 25 minuter och jag undrar om man inte redan efter gruppspelet förbrukat alla egna marginaler för att vinna fotbollsmatcher.
Dejan Kulusevski kom in med självförtroende, fart och blicken på att transportera boll framåt. Som han gjorde i Parma – som han gör i Juventus. En två matchers komprimerad önskan att få visa vad han kan.
Driv boll framåt och du pressar ner backlinjen.
Emil Forsberg som anammat Arnór Traustason-rollen Janne Andersson uppfann guldsäsongen 2015 smög in från vänster och helt plötsligt hade Polen gett upp markeringsspelet.
Sedan tappade Sverige både boll och huvud och ger man Lewandowski en centimeter för mycket blir man straffad.
Ger man världens bästa avslutare ytor och pressar honom inåt till hans rätta fot är man värd ett mål bakåt.
Vissa situationer är det bara att acceptera.
Det här var inte en av dem.
Det var inte Ludwig Augustinssons dragning heller.
Ett frustande Polen i jakt på ett kvitteringsmål och ett Sverige som hamnade allt längre ner.
Ny felaktig press som gav yta inåt – inte ens Lewandowski missar en mot en utan försvarare runt om sig.
Orättvist? Förvånande?
Nej. Varken eller.
Om inte Olsen varit Olsen hade fler markeringsmissar uppdagats – nu såg han till att vara först och backlinjen slapp förklara sig.
Sverige har försvarat sig igenom gruppspelet och ändå känns det varken säkert eller solitt.
Det känns oroväckande.
Det känns irriterade.
Kulusevski såg till att det blir Ukraina och inte Kroatien. Men om Sverige ska drömma om att nå topp åtta behöver mycket bli bättre.
Det egna spelet.
Jämnheten.
Koncentrationen.
Victor Claessons mål såg ut att vara en befrielse snarare än en gruppseger.
Likväl.
Sverige är gruppsegrare före Spanien och Claessons mål är ett mål som kan betyda en hel del för självförtroendet.
Are we Greece in disguise?