Sverige roterade och bytte ut nästan en hel startelva i jakten på gruppsegern. Det var inte direkt att det syntes och den här harmonin och glädjen Sverige har i truppen är genuin och autentisk. Konkurrensen kommer ge landslagsledningen huvudbry – och den kan ta dem hela vägen fram till ett guld.
Visst förde det tankarna till VM 2019. Skillnaden nu mot då var att Peter Gerhardsson faktiskt trodde att Sverige kunde slå Nya Zeeland och att det gynnade blågult att vinna gruppen.
Med 2019s facit i hand så gick det rätt okej den gången trots den märkliga sista gruppspelsmatchen.
Men Nya Zeeland nu är inte vad USA var då.
Och Sverige är ett mycket jämnare lag nu än vad de var då.
Kanske finns det också något bildligt i att en nästan hel ny startelva bytt ut de neongula dräkterna mot ett lite lugnare blått ställ.
Sverige som bortalag.
Lite som en dag på jobbet med åtta nya medarbetare som vill visa sin chef att de är värda att spela matcher när det väl gäller avancemang eller hemgång.
Men framförallt – behövlig vila för de andra. Både fysiskt och mentalt.
Det osamspelt lag brukar lösa det med individuell skicklighet och kvalitet. Sverige hade lite bekymmer i inledningen innan de tog ett par extra andetag och spelade loss från Nya Zeelands förstapress.
Sedan sade de fart på vänsterkanten och överbelastade mot Ali Riley och Meikayla Moore där Jonna Andersson (som spelat flest minuter i Sverige hittills) och Olivia Schough gjorde lite som de ville.
Vred ut.
Klev in.
Avslutade.
Det var inga höga odds på att målet skulle komma från en vänsterhörna från just Olivia Schough.
När Hanna Bennison sedan lyfte in en längre boll med en precision av yttersta klass var det bara för Madelene Janogy att toucha bollen förbi Erin Nayler.
Nya Zeeland 0.
Sveriges reserver 2.
Det var kontrollerat. Det var en Olivia Schough som älskade varenda sekund. Det var en svensk backlinje som bara släppte förbi Nya Zeeländskorna en gång och den gången dubbelräddade Jennifer Falk.
Sverige trivdes och visade upp harmoni. Från de elva på planen via bänken upp till de tre som inte finns med i matchtruppen.
Dubbla byten i paus för Sverige och 45 minuter från ett ”job done”.
Det syntes och det märktes.
En transportsträcka nästan lika lugnt och smidigt som den första halvleken.
Nya Zeeland kunde haft en straff. Lina Hurtig borde gjort mål. Sverige hade ett avslut i överliggaren.
Det finns inget svårare än att leda med 2-0?
Nya Zeeland flyttade upp, hotade i de yttre korridorerna och letade efter ett reduceringsmål som kunde ge energi och nerv.
Sverige tog in Caroline Segers stabilitet, övervakade matchbilden och såg till att göra tillräckligt mycket för att bibehålla ledningen.
Det är en styrka i sig att kunna spela av en match utan att det känns nonchalant – Sverige balanserade nog på den gränsen ett flertal gånger. Men aldrig tillräckligt mycket för att det skulle kännas oroligt.
Sverige gjorde det som behövdes, höll nollan, roterade in energi, konkurrens och självförtroende och myste hela vägen till en kvartsfinal. 22 spelare som är tillräckligt bra för att spela avgörande matcher. Det här var en styrkedemonstration.
Känner ni vibbarna?