Rekord är till för att slås och jag är övertygad om att det kommer att slås igen. Det här var en match som var så mycket mer än bara ett genrep – det här var en barriär som sprängdes, en pågående revolution, en kväll som kommer ge eko och en spelare som spelade till sig en startplats i premiären.
Vägarna kring Friends Arena var som ett enda stort rapsfält.
Årets EM-tröja.
Blågula match-t-shirts med företagsloggor.
Asllani och Seger på ryggarna.
Till och med en VM-relik från 1994.
Alla var inte här men nog kändes det som att alla var här. Att kryssa fram mellan dialekter och åldrar – de som sett Pia Sundhage lyfta EM-pokalen i Luton och de som drömmer om att bli nästa kapten att göra detsamma.
Och kanske var det en slags prestationsångest över de svenska spelarna – att på en gång bjuda tillbaka alla de som kommit för att göra kvällen historiskt.
Det är svårt att analysera matchbilden rättvist mot vad som kommer i England. Det gick långsamt både med och utan boll och när ytorna väl öppnades var det ingen som var där.
Sofia Jakobsson kom inte till sin rätt. Nathalie Björn och Filippa Angeldal turades om att tappa boll. Lina Hurtig hamnade någonstans mittemellan och den enda som fick något uträttat var en ensam Fridolina Rolfö. Det krävdes ett avbrott innan Magdalena Eriksson samlat sitt lag och justerat det som behövde justeras.
Men det spelade mindre roll.
Det var inte därför alla hade kommit till Solna.
Peter Gerhardsson pratar minst lika mycket om slutelvor som startelvor.
En tränare jag jobbade med använde ordet avgörare istället för avbytare. Det finns en likhet i det där att i ord och verkan lyfta att det är fler än de som startar som är viktiga.
Och att ta petningar på rätt sätt.
Att inte ens två korsbandsskador kan stoppa en. Från självförtroende-dalar och osäkerhet till en av damallsvenskans allra hetaste spelare.
Besvikelsen över att inte spela OS landade i en revanschlust att utveckla alla de punkter Gerhardsson saknade hos ytterforwarden.
Första gången jag såg Johanna Rytting Kaneryd var i SVTs Blågula drömmar. Det sändes samma sommar som Caroline Graham Hansen sprang igenom ett EM-slutspel som mynnade ut i ett silver och via Tyresö ut i Europas storklubbar. Det skiljer bara ett par år mellan dem och de passerade varandra precis i den gulröda tröjan innan det ekonomiska luftslottet imploderade och försvann.
De har tagit två olika vägar till de kommande Europamästerskapen sommaren 2022.
Det dröjde drygt en minut innan hon visat hur mycket hon vill starta mot Nederländerna om tio dagar.
Det tog inte många touch innan hon klev förbi, tittade upp och rullade in sitt första landslagsmål.
Från Kolsva till Sheffield och Leigh med ett fullsatt Wembley vid drömhorisonten.
På Friends satt tjejer som på allvar kan drömma om att bli fotbollsproffs när de växer upp. De kan drömmar om att spela i de stora lagen i de stora ligorna – på stora arenor inför storpublik. Det här är bara början.
Vi är mitt uppe i en revolution.
Låt ingen säga att det inte går.