Oavsett om fotbollen ska hem eller inte så var det ett nästintill fullsatt Old Trafford som mötte upp hemmanationen. Kanske fanns det ett signalvärde att premiären spelades på Drömmarnas teater, där det vunnits allt som går att vinna. Som så ofta de senaste åren återkommer vi till just det där – att faktiskt kunna våga drömma på riktigt. England stämde upp i allsång, sög in atmosfären och visade att de kan ta det här långt.
Trippelt kvinnligt i studion och Hanna Marklund på plats i Manchester. Det som borde varit en självklarhet för längesen är sådana saker som är värda att belysa.
Du behöver inte vara man för att leda en EM-premiär.
Du behöver inte vara en man för att spela inför 68.871 personer på en av världens mest mytomspunna arenor. Ett nytt landslagsrekord – ett nytt EM-rekord.
Tack.
Och då har vi bara börjat.
Nervositet?
Tja, konstigt vore väl annat när England premiärspelar på hemmaplan. En premiär är en premiär är en premiär och nerver är nerver – kombinationen har fällt lag förut men när England väl rustade av sig det värsta var det en offensiv kvalitet som tog ton.
Fran Kirbys passning till Beth Mead var av högsta klass med mottagningen på samma nivå.
Det behövdes både goal line technology och var, men efter att bollen med fyra centimeter var över linjen kunde England andas ut, lugna ner och hitta rätt spelare i rätt ytor.
Det var Meads 13:e mål och 12:e assist på nio matcher under förbundskapten Sarina Wiegman.
Det är sådana kvaliteter som behövs för att lirka upp premiärmatcher.
Och för all del.
Sådan statistik som kan ta England långt.
Österrike försökte hålla i boll, ville spela kort och ställa om kollektivt när läge fanns och hade Manuela Zinsberger att tacka för att det inte stod mer än 1-0 i paus. England lockade upp pressen, spelade förbi och skapade sig möjligheter både på vänster- och högerkanten.
Det var kontrollerat snarare än avslaget och när England bytte ut en trio nyckelspelare och slängde in ett gäng mästerskapsdebutanter med dryga timmen spelad blev det nästan lite väl tydligt att det mer handlade om att stänga matchen än att avgöra den.
Ett stoff av nonchalans som räckte för att ge Österrike energi, fokus och tålamod att ge sig själva chansen.
Det blev aldrig riktigt farligt och EM-premiären landade i något slags nästan-läge trots att det var lejoninnornas match från början till slut.
Nog både kunde och borde det blivit ett par vitklädda mål till – men en stunds klassfotboll räckte för att hemmanationen skulle fortsätta våga tro på riktigt. Och det mot ett Österrike som vågade, ville och försökte.
Det är ju inte nu de ska prestera den bästa fotbollen. 1-0 var enough och det gav tre välförtjänta som ger England möjlighet att växa ytterligare.
Europamästerskapen 2022 är äntligen igång. Ett år efter att knuffats undan av herrarnas dito och det är ett ”äntligen” på så många sätt.
Välkommen till England.
Välkommen till Theatre of dreams.
Så drömmer vi vidare tillsammans med nya generationers fotbollstjejer.