Så stod de där – uppradade på Bramall Lane i Sheffield i väntan på en svensk EM-premiär. Äntligen hade det blivit Sveriges tur. Äntligen skulle läktarna fyllas av förväntansfulla blågula supportrar. På andra sidan ett oranget hav med världens bästa anfallare som yttersta spets. Det var så det började och det var så det slutade. Sverige mot Miedema.
Peter Gerhardsson har gjort det lite till sin grej att inte släppa några detaljer alls om varken startelvor, formation eller spelidé. När han mot den förmodan på presskonferensen innan bestämt hävdade att Stina Blackstenius inte skulles starta kändes det som att det lika gärna kunde var en rökridå. Men den här gången stämde det.
Den här gången såg Sverige vad Nederländernas styrka var och formerade laget därefter.
Det var en trebackslinje som skulle hålla Vivianne Miedema så mycket felvänd som möjligt.
Två förhandsfavoriter med lika mycket respekt för varandra.
En minimal fördel för de regerande mästarinnorna.
Ändå var det Sverige som bröstade upp sig först och – den defensiva uppställningen till trots – var bättre offensivt.
Sari Van Veenendaal försvann.
Aniek Nouwen försvann.
Sverige tog tag, använde varenda avbrott för att samla ihop sig, diskutera och justera.
De kontrollerade, höll borta Miedema från boll och stressade Nederländerna till misstag.
De orangea kom ingenstans och när de väl gjorde det var avsluten mest nervösa.
Mot ett bra och kompakt Sverige tog det stopp och kreativiteten fastnade någonstans strax efter mittlinjen.
Så kom ett av få rakare anfall. En Kosovare Asllani-tunnel och en cutback och Jonna Andersson i den roll hon passar allra bäst i.
1-0-avslutet var knappast med några stora marginaler men vad spelar det för roll egentligen.
Rättvist chansmässigt?
Nej.
Men inte heller överraskande.
Den första halvleken vann Sverige både på mål och poäng och det med ett presspel som bara blev bättre och bättre.
Ändå räckte det med två världsklass-sekvenser från Miedema för att det skulle bli 1-1 lite från ingenstans.
Då spelar statistik och känsla ingen roll.
Det är det som utmärker världsspelare. De som är på den absoluta toppen.
Precis som att Andersson 1-0-mål lika gärna kunde rensats undan kunde Fridolina Rolfös petning hamnat någon helt annanstans än hos Jill Roord.
Att Sverige sedan tog tillbaka initiativet är en starkhet och de trippla inhoppen var en signal för att de gick för segern.
Men det saknades likväl det raka och det var lite för många felbeslut i lite för många lägen från lite för många spelare.
50/50 i bollinnehav och 4-4 i avslut säger någonting om någonting och var signifikativt för två bra lag som ville vinna men inte riktigt gav sig själva möjligheten att göra det.
Sverige övertygade inte. Det var slarvigt och trögt.
Kanske är vi bara så bortskämda med var det här landslaget kan göra.
Med framgång och kvalitet.
Det var de regerande EM-mästarinnorna som var motståndet. Ett av världens bästa lag.
Sverige var under större delar av matchen bättre.
Ändå är det en lite sur känsla efter 1-1.
Det är den kravställningen vi har – och den är otroligt häftig att känna.