Det pratades om ett Sverige skulle höja sig, visa att de faktiskt var missnöjda med poängen mot Nederländerna. Så gick de ut mot Schweiz som att ingenting hade hänt. Det kunde blivit 1-1 – det borde varit 3-1. Vi vet fortfarande inte vart vi har Sverige.
Jonna Andersson var en av de bättre mot Nederländerna och blev petatad. Magdalena Eriksson fick en nygammal position och Nathalie Björn klev ner som mittback.
Det kanske fanns en taktiskt anledning. Den lyste i så fall med sin frånvaro. Sverige var återigen stressade. Slarvade i sin speluppbyggnad. Sökte förtvivlat en djulpelslöpande Stina Blackstenius. Kosovare Asllani gjorde bra saker men tog lika ofta en eller två touch för mycket. Och hon var inte ensam.
Sverige hade inte ett enda avslut på mål i första. Schweiz hade en straff som inte var straff och som också blev bortdömt med videosystemet. Sverige vann andrabollar högt och ofta men hade inte tempot eller kapaciteten att göra något mer dem. Trycket fanns där. Men inte mer än så.
De möjligheter Schweiz fick berodde på svenska felbeslut. Tyvärr från Eriksson som inte såg helt bekväm ut som vänsterback.
Ytterligare en bollvinst och ett hål i de rödkläddas backlinje. Asllani rättvänd och rätt antal touch och Fridolina Rolfö med en enkel bredsida. Det var så Sverige skulle spela.
Du är alltid som mest sårbar efter ett mål? Tja. Hedvig Lindahl borde ha gjort det bättre och helt plötsligt hade Ramona Bachmann placerat in 1-1 och på 90 sekunder var de tillbaka på ruta ett. Känner ni igen det?
Kanske blev Sverige låsta och lästa. Eller så hade Schweiz gjort sin läxa. Eller både och. Den nervositeten och stressen var inget Sverige behövde. Men likväl något de måste lösa om det ska bli några medaljer.
Fotbollsspelare behöver kontinuitet oavsett nivå. ”En lek med siffror” kan mycket väl bli en extra tyngd. Eller för den delen vilka som spelar med vilka – speciellt i en backlinje. Missförstånd mellan Lindahl och Amanda Illestedt? Där kan matchvana absolut spela in.
Varken Filippa Angeldahl eller Lina Hurtig fick ut några av sina kvaliteter Peter Gerhardsson brukar inte vara feg. På gott och ont. Hanna Benisson och Johanna Rytting Kaneryd in var – likt mot Nederländerna – en signal och ett dubbelbutr mot tre poäng. För fler instick. För snabbare spelvändningar. För mer kreativitet.
Kaneryd vill mycket. Ibland lite för mycket. Men när det vill sig så funkar det. En tunnel fram till Rolfö. Uppeggning. Bennison 2-1. Så var det Gerhardssons slutelva som fick sista ordet. Igen.
Sverige har spelat 180 minuter utan att egentligen imponera mer än stundtals. Åtminstone offensivt. Mot Schweiz var det defensiva spelet nästan hundraprocentigt.
Rebecka Blomqvist blev nekad dubbla gånger för offside. Med millimeter och en konstigt dragen var-linje. Med en assist med för många tillslag. Nu vann Sverige ändå. Men antalet felbeslut måste minska. Annars blir det tufft för Sverige.
Eller så är det så här det är att spela med ett favoritskap av guld på sina axlar. Det är en press de lagt på sig själva. Det är en press de måste leva upp till.