Det var en första kvartsfinal vars kvalitet mycket väl kunde vara en final. En sådan som innehöll allting man vill att en utslagningsmatch ska innehålla. Värdnationen mot en av guldfavoriterna – det blev precis det vi hoppades på. Spanien bjöd upp, England gjorde rätt och hemmasupportrarna får sjunga om gulddrömmar ett tag till.
Favoritskapet på England?
Tja. Nog har de lagt det på sig själva – England brukar ju vara bra på det.
Hur som.
Det tackar Spanien för.
Ett Spanien utan Alexia Putellas och Jennifer Hermoso.
Ändå kändes det som att det pratats mer om de spelarna som inte var med. Framförallt Putellas vars knäskada krossade EM-drömmarna under det sista träningspasset.
Chockstart kanske är att ta i, men visst blev England överraskade.
Överraskade av en defensiv smartness och ett nästintill fläckfritt presspel. Spanien var olidligt jobbiga att möta.
Olga Carmona höll hela sin vänsterkant själv, försvarade bort Beth Mead, fick henne att byta kant och gjorde samma sak med Lauren Hemp. Ett bra betyg för en första halvlek där England var försiktiga och nästan rädda för att våga göra någonting konstruktivt.
Försöken till direkt återerövring och att vinna boll högt fastnade oftast och de längre bollarna hade Spanien rätt så bra koll på.
Det var två lag med respekt för varandras offensiva kvaliteter som mynnade ut i en chansfattig första halvlek.
Klyschigt? Ställningskrig.
Men så kom en första antydan till viljan att vinna: En otroligt spelsugen Athenea del Castillo.
Esther González kom rättvänd, hittade ut till del Castillo. En tunnel, tillbakaspel, mottagning, avslut. 0-1 och England hade släppt in sitt första mål den här turneringen.
Det var på inget sätt varken orättvist eller häpnadsväckande.
Så började jakten på en kvittering.
På fasta situationer där England varit starkare matchen igenom med ett var-bortdömt offside-mål som bästa möjlighet.
Men det var Carmona som avväpnade i backlinjen, Aitana Bomatí som styrde på mitten och det var del Castillo som gav Rachel Daly mardrömmar.
En diagonal linje av kvalitet.
Ett kompakt och kollektivt Spanien mot ett lite spretigt och individuellt försvarande England.
När Ellen White klev ut försvann den spelare som försökte för England. Ett vågat val av förbundskapten Sarina Wiegman som skulle visa sig vara helt rätt.
Det kom någon slags forcering men utan desperation och när Spanien väl vann tillbaka bollen så behöll de den, flyttade i sidled och lät de vitklädda engelskorna att ta ytterligare löpmeter.
Spanien kunde fallit ner och bevakat och låtit England ta plats.
Istället blev det tvärtom.
De tog vara på övertaget, spelade sin fotboll, var disciplinerade och gav inte England chansen.
Men de tog den ändå.
Det tog en minut efter att Mille Bright lämnat sin mittbacksplats och flyttat upp centralt.
Det tog en minut innan England kvitterade där inbytte Ella Toone fick Brighton ett explodera.
Rättvist? Ja, jag tycker det. Trots avsaknaden av chanser.
Men framförallt en underhållande avslutning på en väldigt bra kvartsfinal. På en bra fotbollsmatch.
Det var inte Spanien som tappade ledningen. Det var England som kvitterade den.
Och det var England som vände.
Ett tungt och fysiskt hemmalag.
Under hela matchen spelade Spanien med en hög risk.
Win big. Lose big.
Vi har sett hur bra spanjorer är på possession-spel och tiki taka-inspirerade spelsätt.
Det var så de spelade ut England. Det var så de spelade bort sig själva.
När England bröt boll och Georgia Stanway kom rättvänd väntade sig alla en passning utåt – en sådan passning England slagit nästan varje gång.
När Mapi León föll i pressen och Sandra Paños klev ett steg åt vänster tog Sanway avslutet själv. Det gäller att bryta mönster.
Det var hårt, tungt och det var 2-1 till England och det dröjde inte många sekunder innan Footballs coming home ekade på Brighton Community Stadium.
Det blev en taktisk kamp som Spanien kunde vunnit.
Om det gått att spela om matchen hade det mycket väl kunnat bli annorlunda.
Den här gången förlorade de. Den här gången vann England, den här gången gjorde de rätt.
De kan gå hela vägen. Supportrarna hoppas och tror – det finns liksom ingenting annat.
Samtidigt.
Tack för showen, Spanien. Gracias por el espectáculo.