Covid-kaos, mörkläggningar och en Peter Gerhardssons-vägran att ge Belgien några fördelar. Ett Sverige som underskattade sig själva? Det fanns trots det ett självbelagt favoritskap som de inte hanterade. Belgien försvarade sig – Sverige försökte förgäves. Det tog 92 minuter av enkelspårig offensiv fotboll innan semifinalen blev verklighet.
Ingen Hanna Glas och ingen Jonna Andersson och än en gång en nykomponerad backlinje. Trots det. Det var likväl två tydliga roller oavsett vilka som spelar på dem och en mästerskapsdebutant i Amanda Nildén.
Det var lite nervöst och lite stabbigt. Sådär som det kan vara i en kvartsfinal. Men det var Filippa Angeldahl som tog tag i det, drev fram, drev på, avslutade.
Det var ett Belgien med respekt, ett kortspelare och naivt Belgien där Sverige klev högt, vann boll och satte tryck. Trots ett övertag chansmässigt kändes det nervöst varje gång Belgien anföll.
När Sverige väl ställde om var Stina Blackstenius millimeter offside och återigen blev var blågults antagonist. Ett videosystem som dödar alla spontana känslor för att det ska bli rättvisa till allt vad allting är värt oavsett vad.
Nathalie Björn försökte, Magdalena Eriksson försökte, Johanna Rytting Kaneryd utmanade. Angeldahl försökte – igen. Sverige malde på, var tunga. Kosovare Asllani kvick, jobbig och ordnade både ett och två gula kort på belgiskor.
Underlaget gjorde såklart sitt, men det var lite Nederländerna och Schweiz-tendenser i spöregnet i Leigh. Slarvigt och långsamt i speluppbyggnad, felbeslut i passningsspelet. En matchbild som gynnade Belgien som tog sig tillbaka in i matchen – där Asllani blev låst och Fridolina Rolfö osynlig.
Det kändes frustrerande helt enkelt och Sverige spelade där efter.
När Sverige väl satte fart framåt kom möjligheterna. Men de kom alldeles för sällan. Precis som att slutprodukten saknades på hörnorna.
Det var väldigt mycket nästan. I alla lägen. Det blev… Inget farligt alls.
Sveriges 30+ avslutsförsök, vad nu det innebär, blev noll mål. Hur var det nu med xG?
Belgien låg lågt och tätt och gjorde det svårt – sådana försvarslinjer Sverige inte mäktar med att låsa upp. Det var mycket som saknades. Precision, aggressivitet, påhittighet. Som att det egna favoritskapet landade i försiktighet och stiltje och där de stora stjärnorna som borde kliva fram inte klarade av det.
På det 13:e försöket, efter tolv likadana hörnor som Belgien klarat av fick Sverige hål. Ett jävla skitmål, på dubbla returer. Det var dubbla handfulla nästanchanser men för få som var på riktigt. Men egentligen, vad spelar det för roll?
Ingen av lagen var bra – men Sverige var bättre. De löste det, de undvek förlängning och Linda Sembrandt tog sig till den positionen hon skulle vara på, som hon ville till. 1-0 vid en av de sista situationerna och mittbacken skickade Sverige vidare. Oavsett insats, det räcker och det räckte. Tack Sempan.
England, Sheffield, Bramall Lane, hemmanation – nu väntar ett eldprov för Sverige. Det svåraste hittills. England är inte Belgien, det kommer bli en annan matchbild. Ett annat speldjup i spelyta tre.
För första gången kommer Sverige gå in som underdogs. Det är till deras fördel. Det ska ta dem till final