Det känns som evigheter sedan ett land som knappt var ett land blev tilldelade världsmästerskapen i fotboll. Nu är vi där – om två dagar spelas en öppningsmatch och det känns inte som att någon egentligen bryr sig på riktigt.
Om EM och VM vanligtvis uppfyller en mästerskapstörst under sommarledigheter, semestrar och uppehåll känns Qatar vintern 2022 som en onödig sponsorturnering som klämts in mellan all den viktiga fotbollen.
Ett irriterande stopp i klubblagsfotbollen innan ett redan hektiskt spelschema ska utökas med ännu fler matcher på ännu kortare tid.
En vanligtvis hård belastning som blir ännu hårdare och det går knappt en dag innan ytterligare en storstjärna är skadad och inte hinner bli frisk.
Visst. Kvällstidningarna släpper pliktskyldigt sina VM-biblar men det verkar knappt som att någon varken vill eller riktigt tror på att det här kommer bli bra.
Ja, förutom Qatar och Fifa själva då.
Kanske också är det ett bevis på hur mycket de generella supportrarna faktiskt betyder – när supportrarna till klubblagen inte byter från den vanliga matchtröjan till landslagsstället utan låter det fortgå utan någon större notis.
Det finns ingen allmän hype att luta sig emot.
Ingen entusiasm eller pepp om att det snart ska börja. Ingen uppladdning eller nedräkning.
Det snackas ingenting om vem som ska vinna skytteligan, vilket lag som är favoriter eller vad supportrar har för drömfinal.
Det bara är ett VM som ska genomföras för att sedan glömmas bort.
Allt som finns är allt annat. Det mörka och det hemska – saker som funnits under andra mästerskap men som det vågats rapporterats om både innan, under tiden och efter.
I både Brasilien 2014 och Ryssland 2018 fanns det tillräckligt mycket fotboll för att fokusera på fotboll. Då var det som att allt det där andra inte fick plats eller orkades med.
I Qatar 2022 ruckades den konservativa fotbollen med en alldeles ny spelplats, under en annan typ av diktatur. Och den flyttades den ett halvår framåt. Det känns nästan som att det var det som satte igång diskussionen. En diskussion som kommer att fortsätta men som mycket väl kan ebba ut när mästerskapet är över och vi längtar till Kanada, Mexiko och USA.
Vi är mitt uppe i ett kolsvart år på så många sätt.
Klimatkriser.
Krig.
Ekonomi.
Vi avslutar det med att spela VM i Qatar.
Ett påtvingat mästerskap.
Kommer jag titta? Ja, antagligen.
Kommer jag skriva? Jag vet faktiskt inte.
2022 firar vi fjärde advent med en VM-final.
Visst låter det mysigt.
Men precis allting med det känns fel.