Tack, Peking

De gjorde inte det omöjliga – för om det vore omöjligt hade de inte gjort det. IFK Norrköping satte upp en treårsplan att nå Damallsvenskan och klarade av den på en säsong. De tog direktplatsen inför en rekordpublik en sådan där vacker och historisk oktobereftermiddag. Det är så otroligt häftigt och välförtjänt.

Jag ska försöka att inte ge den här texten en personlig vinkel men det kommer att bli svårt. 2011 var första gången jag såg IFK Norrköpings damer spela. Det känns betydligt längre sedan än tio år och på de tio åren har damfotbollen utvecklats det dubbla. 2012 slarvade de bort en plats till det nykomponerade Elitettan och året därpå förlorade de kvalet mot BP.
Kanske var det max ett par hundra som såg returmötet på Parken.

Den hösten hörde jag av mig till IFK DFK och frågade om det fanns någon jag kunde hjälpa till med. Det började som en del i en kommunikationsgrupp som blev till en skribentroll och ett par år senare var jag styrelseledamot och sekreterare i en förening som brottades med ekonomi, planhyror och att bygga ett lag som skulle bli ett stabilt lag i division 1.
Det blev en okej säsong i mellersta Götaland.
Det blev en nästa åka ur-säsong i södra Svealand.
Men det fanns redan då en diskussion att bli en del av herrföreningen samtidigt som vissa retade gallfeber på varandra vilket blev steg tillbaka.

Sedan satt vi där och inväntade årsmötets beslut och därefter det extrainsatta årsmötet. Ett beslut som innebar att representationslaget blev IFK Norrköping FK och alla lag därunder inte längre skulle spela i föreningen.
Ett lika tufft som ledsamt beslut.
Ett beslut som ett och ett halvt år senare blev ännu mer ifrågasatt när föreningen startade sitt första flicklag.

Där och då var våra förhoppningar en ordentlig satsning på ett damlag som skulle nå eliten med förutsättningar vi i DFK inte hade möjlighet att ge dem.
För de har slitit. Som de har slitit.
Genom skitsäsonger i division 1. Långa bussresor en söndageftermiddag för att gå upp och jobba på måndagen. Träningar 3-4 gånger i veckan. Allt det där för att göra det de älskar mest av allting.

Jag fick vara med om det där. Från att vi byggde upp en – med division 1-mått mätt – väldigt bra kommunikativ plattform, en tallrik att lämna över och som jag fick möjlighet att fortsätta servera och dessutom göra ännu bättre. När division 1 blev Elitettan kom uppväxlingen på riktigt som gjorde allt arbete värt det.

Så kom 2022 efter debutsäsongen i Elitettan.
En säsong jag tittade på utifrån.
Ett egoistiskt FOMO som jag inte riktigt velat hantera.

För ett par år sedan satt jag en hösteftermiddag och såg guldhattarna för andra gången efter avancemanget till Elitettan och kände mig en del av allt det där efter.
För ett år sedan stängde jag säsongen efter 60 texter och 35 videointervjuer. I år blev det bara en matchrapport.
I dag satt jag på VM-läktaren med min äldsta vän som jag inte träffat på alldeles för många år och såg en euforisk explosion efter att Uppsala bara fått en poäng hemma mot Mallbacken.
IFK Norrköping skulle spela Damallsvenskan 2023.
IFK Norrköping ska spela Damallsvenskan 2023.
Det finns ingen jag unnar det mer än dem. Men jag unnar de som varit med längst lite extra – de som varit med om förvandlingen och gjort den möjlig.

Tack för att jag fått vara med på den resan om än bara en liten del.
Tack för att ni gett er själva möjligheten till att spela i den svenska högstaligan.
Det gör mig stolt.

Det där med att inte vinkla det personligt?
Äh.
Det får ni leva med.