Vad är väl en tisdagsmatch en höstkväll 2022? Det kan antingen vara nattsvart och svinkallt mot Slovenien. Det kan också vara sprudlande och lekfullt mot Frankrike. Lapp på luckan i Göteborg och Sverige visade att det finns en framtid utan den där trion om de bara vågar ta steget.
Om jag ska välja ett ord som sammanfattar Sverige kväll så är det trygghet.
Sverige var Sverige igen och de var de mot ett fransk landslag som åkt till Göteborg för att vinna och som åker hem ifrån den här samlingen med två raka förluster och utan spelmål.
Att göra mål efter 24 sekunder underlättar sannerligen.
Men det var knappast en överraskning med en hög press och en aggressiv återerövring från start mot ett Frankrike som aldrig riktigt orkade.
Det tog tre touch med start från Amanda Illestedts följsamma brytning via Kosovare Asllani innan Stina Blackstenius ordnat fram en frilägesutvisning.
Det tog tre minuter innan Johanna Rytting Kaneryd skaffat övertag på Marion Torrent och satt upp 3-0.
Så var det den här tryggheten.
Den som Sverige saknade under EM i England.
En trygghet som de skapade utan sin tidigare ryggrad.
Nilla Fischer tackade nej till mästerskapet i somras. Caroline Seger var halvskadad redan från början. Hedvig Lindahls insatser var svaga.
Nu blev den förstnämnda avtackad och hyllad, den andra satt fortsatt skadad på läktaren och den tredje fanns inte med över huvud taget.
Om Sverige vågar bygga om utan sin trio så finns det hopp om att lyckas istället för att titta över axeln mot allt det där vackra som varit.
Ikväll var det Elin Rubensson som sattes in i mitten – nästa gång kanske det är någon annan och Peter Gerhardsson har redan satt sina försök och sina experiment i rullning.
Ett lika angenämt som tufft beslut på flera håll.
Jennifer Falk är steget före men Zećira Mušović har visat att hon inte är långt ifrån.
Nathalie Björn fungerade bra tillsammans med Magdalena Eriksson och Amanda Illestedt.
Caroline Seger borde inte längre känna sig sådär gjuten på mittfältet som hon gjort – oavsett kaptensbindeln runt armen eller inte.
Allt det här från en träningsmatch mot ett mediokert Frankrike?
Äh.
Det är en start.
Kanske inte riktigt en omstart.
Men ett betydande embryo och en ögonöppnare mot en verklighet och en framtid om ett landslag utan Fischer, Seger och Lindahl.
Jag tror Sverige mår bra av det.
Jag tror Sverige måste ta det steget förr snarare än senare.
Om de bara vågar. För det finns andra typer av tryggheter.