Ända sedan damernas VM 2018 har det pratats om hype, synlighet och marknadsföring för att uppmärksamma fotbollssupportrar om att det faktiskt spelas landskamper och turneringar. Hur klyschigt det än är så föder framgång och intresse just framgång och intresse. Nu skulle herrlandslaget spela en match som kändes meningslös i en turnering ingen fortfarande egentligen har någon koll på en tisdagskväll i september.
Eller ja.
Nations League kanske inte är så krångligt som det var när det lanserades men det känns fortfarande som att de är dopade träningsmatcher.
Likväl. Det har varit ett år och en höst som kunde kulminera i en degradering till C-divisionen. En division som skulle innehålla lag som ingen riktigt ville ta i – de där blåbärsnationerna som för tio år sedan inte tog en enda poäng och som städades av i varenda kval utan problem.
Nu har glappet mellan de små och de stora landslaget minskat avsevärt.
Men det är svårt att acceptera att ens självbild blivit annorlunda.
Sverige 2022 är inte Sverige 2002:
Eller 2004.
Eller 2006.
Fredrik Ljungberg stod i studion och försökte på ett snyggt sätt säga att det trots allt var bättre förr utan att trampa Janne Andersson på tårna.
Det var omöjligt att dölja.
Janne Andersson konstaterade på ett kanske lite för lugnt sätt att Sverige inte var bättre än så här och någonstans har han alldeles rätt. Klarar Sverige inte av att hemmaslå Slovenien har de inte i någon B-division att göra.
Och det landar i två saker.
Att de spelare som var uttagna just nu inte spelar tillräckligt kontinuerligt i sina klubblag.
Att de spelare som var uttagna just nu inte är tillräckligt bra.
Offensivt är Sverige fortfarande bra: Jesper Karlström och Kristoffer Olsson balanserar varandra bra. Emil Forsberg, Viktor Claesson och Dejan Kulusevski vill och gör saker framåt. Nu saknades Alexander Isak men har samma förmåga att försvinna ur matcher som Robin Quaison.
Sverige satte in allt offensivt som fanns med lyckades inte utnyttja varken Viktor Gyökeres eller Mikael Ishaks fysik. Men det är inte där problemet ligger.
Sju matcher med lika många konstellationer i backlinjen säger sitt – men det saknas både bredd och spets av tillräcklig kvalitet oavsett.
Janne Andersson satte ut det bästa han hade och det varken räckte eller räcker.
Han vet såklart om det och kanske är det därför efter match-intervjun mest kändes som en lättnad att allting bara var över istället för en ilska över att trilla ur. Som att han bara ville fråga: ”Ja men vad vill ni att jag ska göra med det här materialet?”.
Kanske har den känslan smittat av sig till Svenska fotbollförbundet som anordnade landskampen mer på rutin än att locka människor till att hjälpa Sverige att hänga kvar. Den här gången fick några inlägg på Instagram räcka.
För Sverige är det bra att det inte blir något VM. För det här är verkligen en chans att revidera, fundera och justera. Bit ihop och kom igen då, som Lasse Lotus sjöng i Rally i slutet av 90-talet.
I Nations League är Sverige nu på samma nivå som Färöarna, Luxemburg och Azerbajdzjan.
Det gör ont i den svenska fotbollssjälen. Men framförallt gör det ont att acceptera att det är ljusår ifrån Anders Svenssons frispark mot Argentina, Zlatan Ibrahimovic klack mot Italien eller Fredrik Ljungbergs 1–0-nick mot Paraguay.
Det är ingen som känner vibbarna längre. Men det finns ingen anledning att se domedagen för att Sverige inte längre är vad landslaget har varit.
Bygg om och bygg nytt från och med nu – så är det ointressant om motståndarna knegar extra som VVS-montör eller tjänat sin första miljard som 22-åring.
Så kanske hypen kring det svenska herrlandslaget hitta tillbaka igen.