En fullsatt nationalarena, en VM-premiär och en hemmanation mot ett favoriserat Norge med en skadefri Ada Hegerberg tillbaka. Istället tog Nya Zeeland allting vid sina egna fötter och kanaliserade det till en öppningsmatch på ett överraskande och kontrollerat vis.
Vi har blivit vana att prata rekord när det kommer till mästerskap på damsidan och att de där rekorden fortsätter att slås bevisar återigen att vi inte nått någon platå än.
Att det finns ett genuint intresse även i Australien och Nya Zeeland där också Oceanien får och kan arrangera ett världsmästerskap och få möjligheten att lyckas.
Samtidigt blev premiärdagen lika nattsvart som Auckland-himlen när två personer sköts ihjäl och fem skadades på en byggarbetsplats. Två liv som hedrades med en tyst minut.
Nya Zeeland var precis så uppumpade och frenetiska jag förväntade mig, släppte på bromsen och spelade både med en enorm press på sina axlar men samtidigt inte alls tyngdes ner av den.
Det var ju Norge som var favoriter.
Det var ju skandinaverna som skulle styra och ställa.
Istället blev det en klassiskt nervös och stressig premiärnerv där Norge hade svårt att organisera sig såväl offensivt som defensivt och det var förvånansvärt rörigt.
Det är knappast så att det norska debaclet och uttåget ur fjolårets EM hängde över dem minuterna innan de stegade ut på Eden Park – men nog kan de ha legat där latent under uppladdningen oavsett vad Hege Riise sagt eller gått igenom.
Mycket skulle kretsa kring Ada Hegerberg men problemet var att allting förlitades till världsstjärnan och ett nästintill obefintligt norskt mittfält spelades förbi i deras egna uppspel och förbi när hemmanationen spelade rakt, smart och snabbt.
Den reaktion som alla förväntade sig av Norge till den andra halvleken blev till ett mönsteranfall av Nya Zeeland och Hannah Wilkinson som inte gjort annat än att springa, sprang igen och då behöver fotboll inte vara så förfärligt svårt.
För en gångs skull var det dessutom både rättvist och logiskt.
Nya Zeeland lokaliserade vart de kunde vinna ytor, spelade igenom det norska mittfältet, kom rättvända och spelade vidare i djupet.
Norge hann inte med.
Låg lite efter, någon meter ifrån och när de väl upptäckt vad som hände var det redan försent.
Det var inte så att Norge inte försökte.
De trevade, letade.
Men det var som att det inte riktigt gick.
Sådana matcher finns också och ibland går det inte att beskriva exakt vad som gick fel.
I det här fallet gick det.
Nya Zeeland gjorde vad de är bra på och de gjorde det så pass bra att de gjorde Norge sämre i kombination med att Norges egna prestation inte var tillräckligt bra.
När möjligheterna väl kom var det slarvigt och okoncentrerat – en stress att behöva göra någonting de få gångerna de kom fram.
Norge var frustrerat, Nya Zeeland var coolugna och det enda faktiskt farliga norskorna skapade var ett slumpmässigt ribbskott trots ett åtminstone försök till kvitteringsforcering. Då dundrade dessutom Ria Percival en straff i kryssribban och gav norskorna ett allra sista hopp innan det var klart.
Över 40.000 kom till Eden Park för att slå ett Nya Zeelendskt publikrekord och se sitt landslag ta en lika historisk seger i ett världsmästerskap. ”Den bästa dagen i mitt liv” sa Ali Riley på bruten skånska efter matchen. Det är definitivt fler som håller med henne om det.