Fyra lag är kvar i den mest åtråvärda mästerskapet som går att spela. Ingen av semifinallagen har någonsin lyft pokalen – inte vunnit ett VM-guld. Hur det än går från och med nu kommer det skapas historia. En berättelse som hela tiden skriver sina nya kapitel snabbare än vad bläcket hinner torka.
Spanien.
Sverige.
Australien.
England.
En kvartett som inte var den mest gissade inför turneringen.
Spaniens truppkaos med strejker och bojkottande spelare.
Sverige med ett trögt EM i fjol och en tung sorti från mästerskapet då.
Australien som var nödgade att slå de regerande OS-mästarinnorna för att nå slutspel.
England som trots idel segrar fortfarande hackar.
Inget Tyskland, Frankrike eller Nederländerna. Eller för den del Japan eller USA. Ur ett svenskt, egoistiskt perspektiv – ingen av de där nationerna som spökat i år och dagar finns längre kvar.
Oddssättarna sätter Spanien först och Sverige sist. Jag vet inte om det är någonting att ta gift på men det säger ändå någonting om eventuella favoritskap. Ändå tror jag det är Sveriges om har mest respekt efter att ha sänkt både USA och Japan på två olika sätt där stora delar av kvartsfinalen var bland det bättre det här VM:et.
Men egentligen spelar det där ingen roll.
Varje match lever sitt eget liv och det spelar ingen roll om du hängt på en skör förlusttråd eller vunnit tre raka i gruppspelet. Det är samma givar. Det är samma förutsättningar.
Jag ser tre lag med självförtroende och jag ser England som lite fortfarande letar efter sig själva, efter flytet från EM-segern förra året. Men de löste en straffseger över Nigeria med en spelare färre – trots att en eventuell rättvisa borde visat något annat.
Sverige har visat att de kan försvara sig mot bollskickliga lag och de har hittills haft den där typen av tur och marginaler som ofta kännetecknar slutsegrare. Kan de ligga lågt och ställa om så kommer Spanien få problem. Trots en trupp av världsspelare har det haft problem att komma igenom kompakta försvar och 4-0-förlusten mot Japan kan nog sitta kvar någonstans i hjärnbalken.
Australien har ett helt land med sig och det magiska stöd som publiken visat hittills kommer inte direkt att svalna. När England som hemmanation i fjol gick hela vägen var det rekord på rekord som slogs och aldrig någonsin har publiken vallfärdat till Australiens matcher som nu, varken på herr- eller damsidan. Den motivationen, att visa alla att de kan och vill ta sig hela vägen och återigen skriva historia – den ska verkligen inte underskattas. Nu står England på den andra sidan och spelar emot allt det där.
Oavsett vad kommer vi fortsätta skriva historia.
Det trött jag aldrig på.