Snart är en VM-månad över. Snart ska den summeras och paketeras och längtas tillbaka till. Där Sverige gick in som en underdog lite i skymundan men visade världen att man fortfarande är ett landslag att räkna med. Där de vann ett brons istället för att förlora ett guld.
Retligt nära så här med x antal dagars facit och en bronspeng i handen?
Jag vet inte riktigt.
Tittar vi tillbaka på den där semifinalen så var det ett Sverige fyllt med självförtroende och ett dittills lite hackande och omständigt Spanien.
På det sättet det såg ut.
På det sättet det blev.
Den astronomiska glädjen vid Rebecka Blomqvists 1-1 till svenskt slarv och dubbla tveksamheter vid 1-2.
Det har funnits kritik mot det här landslaget den här gången, på ett sätt det inte gjort innan. Efter EM i England handlade det mesta om att Sveriges var för kaxiga och inte bottnade i det egenstämplade favoritskapet.
Visst.
Det kastades också rättmätig kritik mot enskilda insatser efter sortin mot värdnationen.
Den här gången började det redan innan i höjd med laguttagningen. Både mot de som blev uttagna men främst de som fick stanna hemma.
Med facit i hand så är det svårt att kritisera det även om det ligger nära till hands att tänka ”om”. Om en frisk spelare fått chansen istället för Caroline Seger.
Kritik är också ett sundhetstecken. Ett tecken på att andra faktiskt bryr sig, investerar känslor, tid och pengar. Ett sätt för spelarna att inte bli bekväma i en historia av framgång.
Jag tror att Sverige växte av det. Från Sydafrika-matchen och framåt.
Samtidigt var allmänheten lika bra på att ge positiv kritik efter Japan-matchen.
Kritik är kritik – både positivt och negativt. Både från den som ger och den som tar.
Det har också varit en del kritik kring vinnarmentalitet och att Sverige hela tiden nästa når fram till de stora finalerna och medaljerna.
Kritik mot att de aldrig går hela vägen.
Och ja, absolut.
Den statistiken går inte att snacka bort eller gömma. Det är en vinkel som går att ta om man vill.
Men den högstanivån som det svenska landslaget haft under de senaste decennierna är fantastiskt bra. Från EM-guldet i Luton 1984 till VM-bronset i Australien och Nya Zeeland 2023.
Att förlora ett guld eller vinna ett brons?
Att lägga besvikelsen från en missad final till att ladda om för en annan typ av medaljmatch.
Där Sverige varit förut – den Australien aldrig varit tidigare.
Kanske var det också den erfarenheten som låg till grund för att Sverige återigen tog en mästerskapsmedalj där segermarginalen dessutom kunde varit större än 2-0.
I dag avslutas ett VM som det kommer att pratas om i framtiden. Precis som EM i fjol. Precis som det kommer att pratas om kommande mästerskap.
Jag tjatar om det. Den utvecklande och historiska aspekten. Men den tåls att lyftas om och om igen.
Vi är mitt uppe i en revolution som är en ynnest att uppleva.
Där Sverige tar VM-brons, där England kan ta två raka mästerskapsguld och där Spanien kan ta sitt första.
I eftermiddag får vi hela epilogen till oss. Då vet vi om våra förhoppningar och förväntningar infriats.
Spanien-England. Stadium Australia.
Then we’ll go out with a bang.