Sommaren 2016 var IFK Norrköping tillbaka i Europakval för första gången på 16 år. När de lottades mot Rosenborg blev det erfarenheter och lärdomar både för spelarna och organisationen. Men främst en ljudnivå jag nio år senare fortfarande bär med mig.
Jag hade precis tagit examen från Linköpings Universitet och vårens praktikplats hos de svenska mästarna hade blivit min arbetsplats på riktigt. Fotbollslivet var ljusare än på länge och Norrköping hade tagit tillbaka det gamla epitetet Guldköping. Nu väntade något nytt på en annan nivå. Det blev en sommarmånad som gav rejäl inblick i en fotbollsvardag på Europanivå, arbetet bakom kulisserna och besvikelsen på Craig Pawson.
När IFK Norrköping och Rosenborg drogs mot varandra i Champions League-kvalet fick jag som ny på mediaposten möjlighet att få växla upp ytterligare. Jag fick också se inifrån hur mycket jobb det var för att få allting så bra som möjligt på bara en månad mitt i industrisemestern.
Kanske är att ta i att kalla den första matchen för antiklimax. IFK Norrköping var inte direkt favoriter. Men det fanns både förhoppning och förväntning i intresset att följa och stötta laget i europaspelet och för den cyniske så går det att hitta ett par sliding doors-moment sommaren 2016. Kanske skulle målvakten Andreas Vaikla tagit Holmar Eyjolfssons 1–0-nick. Kanske hade den skadade förstemålvakten David Mitov Nilsson gjort det annorlunda om han bara varit frisk. I stället fick reservmålvakten bära hundhuvudet när IFK vände hemåt.
Min kollega flög tillsammans med laget för att göra allt innehåll på plats medan jag både nervös och besviken på resultatet följde matchen på hemmaplan.
Det skulle produceras matchprogram, annonser, grafik, videointervjuer och texter. Det fanns Uefa-dokument att följa för matchdelegater – med instruktioner för presskonferenser, presentationer och hur många minuter träningarna var öppna för media.
Mitt i förberedelserna inför kvällens match stack en av säljarna in huvudet och sa att det var en bra idé att presentera IFK:s matchställ. Plötsligt stod jag tillsammans med tre kollegor från kansliet framför Rosenborgs delegation iklädda IFK:s matchdress. Jag är fortfarande lite osäker på hur jag hamnade i den situationen där och då. Sedan var det bara att byta om igen och fortsätta de kommunikativa förberedelserna inför kvällen.
Det var fullsatt på läktaren och det var trångt på pressläktaren när jag och min kollega satte i gång rapporteringen. Han med liverapportering på Twitter, jag med matchreferatet och med ansvar för grafiken på sociala medier.
Det slog mig där och då att jag fick göra två av de sakerna jag gillade allra mest. Att få jobba med journalistik och fotboll. Jag fick dessutom göra det i en kvalmatch till Champions League inför en fullsatt fotbollsarena där supportrar skulle läsa mina texter om matchen efteråt. Det var både nervositet och adrenalin på samma sätt som när jag själv stod på planen inför en match. De sista förberedelserna innan domaren satte i gång halvleken. Jo, det går att kalla en dröm och nu satt jag mitt i den verkligheten.
Snart kom ett andra och tredje ”tänk om”-moment. Tänk om domaren Craig Pawson genom sin assisterande inte dömt en billig straff när Christian Gytkjær föll efter 36 minuter. Tänk om han eller hans andra assisterande sett handsen i uppbyggnaden till 2–0-målet 19 minuter senare. När Gytkjær väntade på att slå straffen möttes han av en visselorkan som snarare lät som 30,000 än de 11,000 som var på plats. Varken förr eller senare har jag upplevt en sådan ljudkuliss och jag tänker fortfarande på det ibland.
Sebastian Andersson gjorde 1–2 och tände hoppet. Christoffer Nyman satte 2–2 och på två minuter hade IFK kontakt. Kanske fanns det hopp, kanske fanns det en tro bland nervositeten och jag började direkt tänka på hur vi skulle gestalta en eventuell vändning och ett eventuellt avancemang. Curva Nordahl ökade ytterligare några procent och fick med sig resten av arenan när Andersson gjorde sitt andra mål för matchen till 3–2. Vad för frågor ställer vi till matchvinnaren? Men det räckte inte och Europadrömmen krossades nästan direkt efter 4–5 totalt.
Nöjda med prestationen och resultaten men missnöjda över förlusten i Norge. Vad skulle vi köra på för vinkel? Det positiva i vändningen eller det negativa i att åkt ur kvalet efter 180 minuter? Det blev en snårig mellanväg där vi parerade stolthet och besvikelse blandat med lärdomar från en annan typ av matchorganisation, förberedelser och efterarbete.
Det kändes som att den här matchen pågått sedan lottningen. Det var en match vi sett framåt emot, förberett oss för och levt med i en månad.
När jag klockade ut efter midnatt den 21:e juli och cyklade hem genom Norrköpingsnatten hade arbetsdagen hunnit bli 16 timmar lång. Jag var både dränerad och fyllt med energi, förbannad på resultatet men stolt över vad vi åstadkommit.