Det tog 30 år – 30 långa år – innan Liverpool kunde titulera sig mästare igen. Med en lasershow lånad från Swedish House Maffia som kuliss blev alla de där drömmarna sanna. Liverpool har för första gången någonsin vunnit Premier League. Så, vad nu då?
Ökenvandring? Nä – men nog var det kruttorrt i drömfabriken när Roy Hodgson stod där med Paul Konchesky, Milan Jovanović och Christian Poulsen.
Det är lätt att hitta motsatsen till vart klubben står nu. Det är inte svårt att romantisera FSG’s intåg när konkursen verkade vara en sanning snarare än en påhittad mardröm.
När Manchester United var ohotad etta.
När Arsenal var obesegrade.
När Chelsea värvade världslag.
När Manchester City blev Pep Guardiola.
Fan.
Det tog fem Jürgen Klopp-år där Liverpool tog sats och gick om.
Den klubb som prenumererade på pokaler och medaljer på andra sidan 90-talet var något att se tillbaka på.
Att minnas till.
Att sukta efter.
En ny storhetstid? Ingen aning – jag vet inte alls hur det är att följa en klubb som faktiskt vinner saker.
Jag föll in i supporterskapet strax innan dubbeln 2001. Innan Istanbul 2005 och ytterligare en vändning i FA Cup-finalen 2006.
Glimtar av lycka i en fotbollstid där Liverpool var så långt ifrån alla andra.
Så vad händer nu?
Det kommer alltid kännas mer autentiskt att följa ett lag det går helt åt helvete för. När allt regn piskar en horisontellt i ansiktet ända in i benmärgen.
När inställningen ”om jag utgår ifrån att det går dåligt kan jag i alla fall bli positivt överraskad om det går bra” är ett mantra.
Det är livsfarligt att vara positiv.
Tänk att bli en sådan som håller på ett lag som vinner? Hemska tanke.
Å andra sidan är ingenting så mycket här och nu som fotbollen.
En seger är en världsmästartitel.
En förlust är en degradering.
När ett gäng halvdana fotbollsspelare under 2010-talet förde Liverpool till placeringar närmare mittenskiktet än Champions League-sträcket var det en pina att vifta mot andra med. Ett avundsjukt förakt mot Alex Fergusons lagbygge och x antal i rad-titlar som aldrig skulle erkännas.
”We don’t let this slip!” och Demba Ba.
Andraplaceringar och så nära men ändå så jävla långt borta.
När irritationen över ett insläppt mål sitter djupare än glädjen över tre mål framåt.
När Jordan Henderson lyfte pokalen kände jag stolthet över det lag jag följt i snart 20 av mitt 28-åriga liv. Den titel jag som supporter trånat efter, sett andra lag lyfta – den är vår nu.
Målet är uppnått. Premier League-checkboxen är ifylld. Liverpool är äntligen bäst i England. Är det nu jag sitter och väntar på nästa titel, nästa obesegrade svit? Det känns nästan lite… Tråkigt.