Snart ett år har gått sedan fotbollen och världen stormade in i en pandemi som ingen kunde tro skulle bli så gigantisk som den blev – som den är. Snart ett år har gått utan att allting vi känner är sig likt.
En domedagskänsla?
Jag vet inte riktigt. Men det är nog inte så jäkla långt ifrån.
Ovissheten om att absolut ingen kan säga om eller när vi kliver ut på andra sidan är den som sätter sig mest som en klump i bröstet.
Tänk om det aldrig blir likadant.
Tänk om december 2019 var den sista månaden i vår generations historia där det var okej att samla människor på en konsert, på tillställningar – på fotbollsarenor.
Först en hel vinter, en hel vår och en halv sommar utan att få spela fotbollsmatcher. Därefter en halv sommar, en höst och en vinter utan någon publik. Först ett besked, sedan ett till och ett till och ett till.
Det är otroligt hur snabbt vi människor vänjer oss. Hur snabbt ett Stockholmsderby eller en landskamp blir en inramning i klass med en januariturné. Stora vepor och banderoller där det brukar vara hemmasupportrar? Just det, det har inte alltid varit så.
Minns ni?
Trots att det knappt gått tolv månader?
Allting har blivit en apatisk känsla och en livrädd känsla för någon slags förbättring.
För någon slags förhoppning.
Premier League öppnade upp för ett antal tusen om spridningsnivåerna låg på rätt gräns.
Sedan uppåt igen och fotbollen var tillbaka där den var våren 2020.
Fem steg bakåt, två steg fram.
På lite håll liknar det dans.
Och i drömmen håller du i min hand.
Det är så lätt att bli trött. Det är så lätt att dräneras på energi när skidlifterna är överfulla med människor samtidigt som barn och ungdomar stoppas från att spela matcher. Eller där 15-åringar får träna inomhus men 16-äringar inte.
Där en konstgräshall är okej men en annan inte.
Vad vi ska träna inför den här veckan?
Ja, nja – någonting där borta i horisonten som bäst.
Men kom ihåg att elitidrottare inte smittar på samma sätt som breddverksamheten.
Tänk att få jogga ut på toviga gräsplaner i mitten av april ackompanjerad av en stigande vårsol, men föräldrar och släktingar runt idrottsplatsen.
Tänk att få kliva in på kortsidan på ditt favoritlags läktare tillsammans med tusentals människor som råkar älska samma sport som dig.
Just nu orkar jag inte ens hoppas på något av det.
För det kommer väl aldrig bli sig likt.