Det finns en anledning till att fotbollsmagasinet Offside lagt större delen av sitt senaste nummer på en tillbakablick på Europamästerskapet i Portugal 2004.
Stjärnorna.
Förhoppningarna.
De första riktiga supporterresorna som sedermera blev den blågul vägg.
VM i Japan och Sydkorea 2002 var det första mästerskap jag minns. EM ett par år senare är det första jag följde på riktigt. Kanske adderar det ytterligare en känsla – men jag kan sakna den 100 procentiga dedikationen att följa varenda sekund av varenda match. Att samla panini-bilder och få åtskilliga dubbletter av en näsblåster-beklädd Nuno Gomes.
När livet kretsade kring att bada en timme mindre för att hinna hem till Senegal.
Jag har försökt att hitta den där känslan under de här 18 dagarna. Trögt? Tja, det har inte direkt varit något oljat maskineri som gick igång direkt – snarare en äldre modell som tuffat på med en del dalar.
Men så finns det såklart toppar när det känns som att jag är tillbaka där och utslagsmatcherna gör det lite lättare att elda igång.
Att tagga till.
Alla (nåja) håller på en underdog och att se de stora drakarna tappa höjd och falla är en slags cynisk masochistisk känsla samtidigt som jag inte kan låta bli att tycka synd om Kyllian Mbappé.
Även om den totala euforin Yann Sommer och hans Schweiz visade efter gårdagens avancemang.
Eller så är allting paketerat med ett sommarlov som aldrig verkade ta slut. När fotbollen var precis allting som existerade och allting annat flöt förbi i periferin.
Hopp och förtvivlan. En karusell som fortsatte. Oavsett lag. Oavsett destination. Oavsett match.
Den här pandemin känns så otroligt vuxen. Ett ansvar mot sig själv.
Ett ansvar mot andra.
Fan.
Alla vet hur mycket fotbollen betyder för människor. Men den är trots allt inte viktigare än livet och någonstans där krockar det på ett sätt det aldrig gjort innan.
En 11-årig jag varken visste om eller brydde mig om vart mästerskapet spelade eller vilka genomkorrupta gubbar som frossade i mutor i skattebefriade länder.
Det fanns ingenting annat än matcherna.
Nu är det en ständig kamp att hålla två tankar i huvudet. Är det okej att njuta av ett fotbolls-EM där vissa matcher spelas i en diktatur?
Där HBTQI-rättigheter inte existerar och där Ungern beslutat om en lag som gör det olagligt att sprida information som anses främja homosexualitet bland unga.
Där nästa mästerskap ska spelas på vintern i ett land där tusentals gästarbetare dött för att bygga arenor i städer som ännu inte finns.
Jag saknar känslan i att kunna grupperna utan och innan.
Vilka i trupperna som spelade vart.
Det har istället landat i att jag knappt känner igen någon polsk spelare förutom Robert Lewandowski.
Är det så här det känns att bli gammal?